- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
17

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. HAND-DJUR (PRIMATES) -

2:A ORDNINGEN: Apor (Simiae) - 1:a Familjen: Gamla verldens apor (Catarrhini = Smalnäsiga apor)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

orang-utanen bebor Sumatra och Borneo, och har goda skäl att anse honom inskränkt till
dessa båda öar; dock synes han vara sällsyntare på den förra. Han uppehåller sig
uteslutande i lågt belägna och sumpiga skogar. Öfver de sumpiga lågländerna höja
sig många enstaka berg, på hvilka dajakerne delvis odlat fruktträd. Dessa utgöra
en särdeles stor lockelse for meias, ty han besöker dem för fruktens skull, men
drager sig alltid om nätterna till baka till den sumpiga skogen. En större oafbruten
sträcka af jemnhög urskog är ett hufvudvilkor för vår apas trefnad. På högre och
torrare trakter finnes orang-utanen icke. Det är en sällsam anblick att se en meias
i sakta mak vandra fram genom skogen. Betänksamt går han långs en af de större
grenarne i en halft upprätt ställning, hvartill hans långa armar och jemförelsevis
korta ben nödga honom. Alltid synes han välja träd, hvilkas grenar sammanfläta
sig med de närmast ståendes, utsträcker, då han kommit tillräckligt nära, sina
armar, fattar en qvist med båda händerna, tyckes pröfva dess styrka och svänger sig
försigtigt öfver till nästa gren, på hvilken han fortsätter sin väg. Han hoppar eller
springer aldrig, synes aldrig ens hafva brådt om, och likväl hinner han nästan lika
fort som en menniska under honom kan springa i skogen. Hans långa armar sätta
honom i stånd att med lätthet klättra upp i toppen af de högsta träd, plocka
frukter och blad från qvistar, som ej förmå bära honom, och samla blad och grenar till
sitt bo.» Huru detta bygges erfor Wallace, då han en gång sårade en orang-utan.
»Meias klättrade högre upp i trädtoppen och uppnådde snart dess spets. Med den
oskadade armen afbröt han grenar rundt omkring sig och lade dessa kors och tvärs
om hvar andra, så att han på en kort stund åstadkom ett tätt löf verk, som helt
och hållet dolde honom för mina blickar. I ett sådant bo tillbringar meias nästan
hvarje natt, men lägre ned på ett mindre träd, vanligen icke högre upp än 8 till
15 m. öfver marken, sannolikt af det skäl, att han här mindre utsättes för blåst.
Jag tror ej, att han hvarje natt gör sig ett nytt bo, ty i så fall borde man anträffa
flera lemningar af dem än fallet är. Dajakerne säga, att han vid mycket regnigt
väder täcker sig med pandanblad eller stora ormbunkar. Sitt läger lemnar
orang-utanen först då solen står temligen högt på himmelen och daggen på bladen torkat.
Midt på dagen äter han hela tiden, men återvänder sällan två dagar å rad till
samma träd. Så vidt jag kunnat erfara, utgöres hans föda nästan uteslutande af
frukter, af hvilka han synes föredraga de omogna, tillfälligtvis äfven blad, knoppar
m. m. Dervid ödelägger han mången gång mer än han uppäter. Ytterst sällan
nedstiger han på marken, sannolikt blott då han, drifven af hunger, söker saftiga
skott vid stränderna eller vid torr väderlek vatten, hvaraf han eljest träffar till
fyllest på bladen. Blott en gång såg jag två halfväxta orang-utaner leka på marken.
Upprätt går han aldrig, så vida han ej med händerna kan fasthålla sig vid högre
grenar eller angripes. Afbildningar af honom i upprätt ställning med en käpp i
handen äro helt och hållet tagna ur luften. För menniskan synes han ej radas.
De, som jag mötte, stirrade ofta några minuter på mig och aflägsnade sig derpå
långsamt till ett annat träd. Aldrig såg jag två fullväxta djur till sammans, men
väl stundom en hanne eller ock en hona i sällskap med halfväxta ungar. Dajakerne
förklara, att meias aldrig anfalles af skogens djur, med tyå sällsynta undantag,
krokodilen och tigerormen. Då han går ned till vattnet, söker krokodilen gripa honom,
men meias hoppar upp på honom och söndersliter honom. Tigerormen åter griper
han med händerna, biter och dödar honom snart. Meias är mycket stark; intet djur
i dschungeln är så kraftigt som han. Endast undantagsvis inlåter meias sig i strid
med menniskan, och då blott till sitt försvar.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0037.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free