- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
18

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. HAND-DJUR (PRIMATES) -

2:A ORDNINGEN: Apor (Simiae) - 1:a Familjen: Gamla verldens apor (Catarrhini = Smalnäsiga apor)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

18 APOR.

Vi hafva en mängd berättelser om fångna orang-utaner. För de första
noggranna iakttagelserna hafva vi att tacka en holländare Vosmaeru, som under en
längre tid egde en tam hona. Hon var mycket godmodig och visade sig aldrig elak
eller falsk. Man kunde utan fara sticka handen i hennes mun. Hon hade ett
något sorgset, svårmodigt utseende och tyckte om menniskosällskap utan afseende på
kön. Man hade bundit henne vid en kedja, hvaröfver hon stundom råkade i
förtviflan, kastade sig på marken, skrek jemmerligt och slet sönder sina täcken. Då
hon en gång blef lössläppt, klättrade hon behändigt omkring i taksparrarne och
visade sig så vig, att fyra personer hade att göra en hel timme för att fånga henne
igen. Under denna utflygt stal hon en flaska malagavin, drog ur korken och tömde
hastigt flaskan, som hon sedan stälde till baka på hennes plats. Hon åt allt hvad
man gaf henne, men föredrog frukt och växter med kryddsmak framför andra
födoämnen. Kokt och stekt kött eller fisk åt hon äfven gerna. Insekter brydde hon
sig ej om, och då man en gång gaf henne en sparf, blef hon först rädd för dent
men bet slutligen i hjel den, ryckte ut några fjädrar, smakade på köttet och kastade
derefter bort fogeln. Råa ägg sörplade hon i sig med välbehag, och smultron var
hon alldeles förtjust i. Hennes vanliga dryck var vatten, men hon drack äfven gerna
alla slags vin. När hon druckit, torkade hon sig om munnen med handen, och hon
begagnade till och med tandpetare på samma sätt som en menniska. Hon förstod
sig mästerligt på ficktjufnad. Innan hon gick till hvila, gjorde hon alltid
omständliga förberedelser, skakade och ordnade höet, lade en särskild knippa under hufvudet
och drog sedan täcket öfver sig. Allena sof hon ej gerna och tyckte i allmänhet
icke om ensamheten. Om dagen sof hon ibland, men aldrig länge. Man hade
gifvit henne en klädning, som hon ibland svepte om kroppen, ibland om hufvudet,
både när det var kallt och under den största hetta. Då man en gång öppnade
låset till hennes kedja med nyckeln, såg hon på med stor uppmärksamhet och tog
sedan en träpinne, stack den i nyckelhålet och vred omkring åt alla håll. En gång
gaf man henne en kattunge; hon tog den och luktade på den, men då katten klöste
henne i armen, kastade hon bort den och ville sedan aldrig veta af kattor. Hon
kunde med fingrarne eller, om så behöfdes, med tänderna upplösa de svåraste knutar
och hon tycktes finna så stort nöje deri, att hon knöt upp skobanden på alla, som
kommo henne nära. Hon egde mycken styrka i händerna och använde bakhänderna
med samma lätthet som de främre. Hon skrek aldrig, utom när hon var ensam.
I början liknade hennes skrik en hunds tjut, sedan blef det allt gröfre och rossligare.

Cuvier hade i Paris tillfälle att göra iakttagelser öfver en orang-utan, som
vid 10 till 11 månaders ålder kom till Frankrike. Dennes rörelser voro långsamma
och på marken oviga. Han satt med benen i kors, liksom österländiugarne. Han
klättrade med stor lätthet, hvarvid han omfattade stammen med händerna, ej med
armar och ben. När grenarne på två träd berörde hvar andra, kom han lätt från
det ena trädet till det andra. Om någon klättrade efter honom, skakade han
grenarne af alla krafter, som om han ville skrämma sin förföljare. På fartyget roade
han sig ofta med att klättra omkring i tackel och tåg, men. fartygets slingringar
förorsakade honom mycken ångest. När han skulle sofva, höljde han på sig hvad
han kunde få fatt i, och när matroserne saknade något klädesplagg, kunde de alltid
vara säkra på att återfinna det hos apan. Mattimmen kände han noga och kom
alltid vid rätta tiden till sin väktare för att mottaga sin föda. Besök af främmande
besvärade honom i allmänhet och ofta gömde han sig under sitt täcke, tills de
besökande aflägsnat sig. Detta gjorde han aldrig med bekanta. Han tog icke emot

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:29:12 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0038.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free