- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
19

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. HAND-DJUR (PRIMATES) -

2:A ORDNINGEN: Apor (Simiae) - 1:a Familjen: Gamla verldens apor (Catarrhini = Smalnäsiga apor)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

OE ANG-AP OK. 19

föda af någon annan än väktaren. Vanligen tog han maten med fingrarne först
och luktade försigtigt på allt, som han icke kände. Hans hunger var omättlig och
han kunde äta när som helst. Ibland bet och slog han omkring sig för att försvara
sig, men blott emot barn och mera af otålighet än af vrede. Han var i allmänhet
mild och tyckte om sällskap, lät gerna smeka sig och gaf rigtiga kyssar. När han
gerna ville hafva något, lät han höra ett skarpt strupljud, liksom när han blef ond.
För två unga kattor hade han fattat ett särdeles tycke och bar ofta en af dem
under armen eller satte den på hufvudet, fastän den spände klorna in i skinnet.
Några gånger betraktade han deras tassar och försökte att med fingrarne rycka ur
klorna. Då detta icke lyckades honom, fördrog han. hellre tåligt smärtorna, än han
ville försaka nöjet att leka med sina älsklingar.

Slutligen vill jag i utdrag meddela en berättelse af en god iakttagare, kapten
Smitt, som under tre månader hade en orang-utan om bord på sitt fartyg. Så länge
detta befann sig i de asiatiska farvattnen, vistades djuret på däck, utom om nätterna,
när det sof. Om dagarne var orang-utanen mycket munter, lekte med några andra,
mindre apor, som funnos om bord, och klättrade omkring i tacklingen. Sedan
fartyget lemnat Sunda-sundet, förlorade han sin munterhet allt efter som värmen aftog.
Han upphörde att gymnasticera och leka, kom sällan upp på däck, släpade sitt yllna
sängtäcke med sig och insvepte sig deri, när han satte sig. I södra tempererade
zonen uppehöll han sig mest i kajutan, der han kunde sitta orörlig med täcket öfver
hufvudet under hela timmar. Äfven denna skogsmenniska tillredde sin bädd med stor
omständlighet. Han lade sig aldrig att sofva, innan han två eller tre gånger klappat
och utjenmat sin madrass med afvigsidan af handen. Derefter sträckte han ut sig
på ryggen, drog täcket öfver sig, så att blott näsan och de tjocka lapparne stucko
fram, och låg i denna ställning, utan att röra sig, Jiela natten eller tolf timmar.
I närheten af sin hemort steg han upp och lade sig regelbundet på slaget klockan
6 morgon och afton, vid solens upp- och nedgång. Ju längre fartyget kom mot
vester, desto tidigare gick orang-utanen till sängs och desto tidigare steg han upp,
ty han sof blott sina bestämda tolf timmar. Utom kokosnötter tyckte han om salt,
kött, mjöl, sågo o. s. v. Hvad han en gång hade tagit, lemnade han icke till baka,
ej ens om han fick stryk. 3 till 4 U kött förtärde han med lätthet i ett mål. Mjöl
hemtade han dagligen från köket, hvarvid han alltid passade på när kocken
aflägsnade sig för ett ögonblick, Öppnade mjöltunnan, tog handen dugtigt full och torkade
derefter af den på hufvudet, så att han alltid kom till baka pudrad. Vid bordet
var han stilla och, mot apors vana, renlig, men han kunde aldrig lära sig att bruka
skeden rätt. Han satte tallriken helt enkelt-för munnen och drack ut soppan utan
att spilla en droppe. För starka drycker hade han mycken smak och fick hvarje
middag sitt glas vin. Detta tömde han på ett egendomligt sätt. Genom att sträcka
ut underläppen kunde han gifva den formen af en tre tum lång och nästan lika
bred sked, tillräckligt stor för, att rymma ett helt glas vatten. I denna sked hälde
han drycken, sedan han först luktat på glaset, och insög den sedan långsamt
mellan tänderna, liksom om han ville bereda sig en rigtigt långvarig njutning. Ej
sällan räckte denna process flera minuter, och först sedan han sväljt drycken,
framräckte han sitt glas för att åter få det fyldt. Han,$log aldrig sönder några kärl,
utan satte dem alltid försigtigt ifrån sig, hvarigenom han fördelaktigt skilde sig från
andra apor. Blott en enda gång såg hans egare, att han reste sig upp mot
relingen och gick några steg. Dervid höll han sig dock fast med begge händerna,
liksom ett barn, som lär sig att gå. Han lät endast höra två slags ljud: ett svagt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0039.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free