- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
20

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. HAND-DJUR (PRIMATES) -

2:A ORDNINGEN: Apor (Simiae) - 1:a Familjen: Gamla verldens apor (Catarrhini = Smalnäsiga apor)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

20 APOK.

pipande strupljud, som tillkännagaf sinnesrörelse, och ett förfärligt vrålande, som
uttryckte fruktan. Hans ansigtsuttryck var alltid det samma. Ty värr gjorde en
olycklig tillfällighet slut på detta märkvärdiga djurs lif. Han fick nemligen en
gång tag i en flaska rom, som han nästan tömde, hvarefter han blef sjuk och dog

14 dagar derefter.

# #

Långärmade apor. - Gibbonerna eller långärmade aporna (Hylobates)
igenkännas lätt ifrån alla öfriga medlemmar af ordningen genom de utomordentligt
förlängda armarne, hvilka, när djuret står upprätt, räcka ända ned till fötterna. De
bilda en liten grupp bland aporna; man känner för närvarande 7 arter, som alla
tillhöra Ostindien med kringliggande öar och uppnå en temligen betydlig storlek, om
också ingen art blir öfver l m. hög. Oaktadt det starka och hvälfda bröstet är deras
kroppsbyggnad mycket smärt, emedan veka lifvet är sammanklämdt som på
vindt-hunden. Bakre extremiteterna äro betydligt kortare än de främre, och deras långa
händer utmärkas hos några arter derigenom, att pek- och långfingrarne delvis äro
sammanväxta med hvar andra. Hufvudet är litet och äggformigt, ansigtet
mennisko-likt; sittvalkarne äro små, och svansen är icke synlig utvändigt. Kroppen är beklädd
med en rik och ofta silkeslen pels af svart, brun, brungrå eller halmgul färg.

Af de mera kända arterna anföra vi H u lock (Hylobates Ilidock, fig. 7, till
höger), som upprätt blir ungefär 0,9 o m. hög, saknar strupsäck, är kolsvart, så när
som på ett hvitt band öfver pannan, har fria fingrar och tydliga sittvalkar samt
bebor bortre Indien och Bengalen, i synnerhet skogarne vid Burramputr i Assan; samt
Lar (H. Lar, fig. 7, till venster), som likaledes har fria fingrar och är nästan lika
stor som hulock, men svartgrå med hvit omfattning kring ansigtet och hvitgrå
händer och fötter. Malakka och,Siam äro hans hemland. Störst bland gibbonerna öp
Sia m ängen (H. syndactylus), som lefver på Sumatra, med pek- och långfingrarne
vid basen sammanväxta.

G ib bönernas hela kroppsbyggnad är lämpad för klättring och snabba rörelser.
Den rymliga bröstkorgen lemnar plats för stora lungor, som icke uttröttas, när
blodet kommer i svallning genom hastiga rörelser; de starka benen hafva den
nödvändiga spännkraften för längre språng, och de långa armarne tillåta dem att med större
säkerhet fatta en gren, som skall tjena till en ny stödjepunkt, men som med kortare
armar lätt kunde förfelas. Huru langa dessa armar äro i förhållande till kroppen,
synes bäst af en jemförelse. En menniska mäter, som bekant, med utsträckta armar
ungefär sin egen kroppslängd, men en gibboii nästan sin dubbla längd; på en
upprättstående menniska räcka de nedhängande armarne ej längre än till halfva låret,
på en gibbon ända ned till fotknölarne. Att sådana armar äro nästan obrukbara
såsom gångverktyg, är tydligt: de passa endast för klättring. Derför är också en
gibbon på släta marken långsam och otymplig i sina rörelser, men i trädkronorna
är den en fogel i apskepnad. Hans hopp från det ena trädet till det andra hafva
till och med, om också öfverdrifvet, blifvit jemförda med en svalas flygt.

Att göra iakttagelser på dessa djur i vilda tillståndet är mycket svårt, ty
nästan alla arter äro mycket skygga och undvika menniskor samt komma sällan fram
till öppnare ställen i skogarne, i hvilka de lefva till sammans i flockar af 100 ända
till 150 stycken. Oaktadt denna sällskaplighet lära de dock ej vara så hjelpsamma
som hvad jag förut berättat om andra apor. En sårad gibbon lemnas af kamraterna
i sticket. Föräldrakärleken är emellertid stark äfven hos dem. Duvaucel
försäkrar, att han sett mödrar taga sina ungar till vattnet och tvätta dem rena i ansigtet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:29:12 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0040.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free