- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
25

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. HAND-DJUR (PRIMATES) -

2:A ORDNINGEN: Apor (Simiae) - 1:a Familjen: Gamla verldens apor (Catarrhini = Smalnäsiga apor)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

MARKATTOR. 25*

Hon lefver i Abessiniens bergstrakter, 2000 till 3000 m. öfver hafvet, enligt
v. Heuglin äfven annorstädes i det mellersta Afrika, i små skaror af 10-15
stycken i högstammiga träd, förnämligast i enträdet (Juniperus procera), hvars bär ära
hennes förnämsta föda och som i motsats till våra enbuskar når en sådan höjd, att
vår tall eller gran bredvid det samma hopkrymper till en dverg. Fordom var guerezan
utsatt för mycken förföljelse, emedan abessinerne prydde sina sköldar med hennes pels.

Markattor. - De allmänt bekanta apor, som kallas markattor
(Cercopi-thecus), tillhöra alla den del af Afrikas fastland, som ligger mellan vändkretsarne,,
med undantag af en art, som finnes på Madagaskar. De utmärka sig genom lätta*
och sirliga former, fint byggda extremiteter, små händer med långa tummar samt
genom lång svans utan tofs; de hafva stora kindpåsar och sittvalkar. Deras färg är
i allmänhet liflig. Man känner omkring 20 arter. Markattorna uppehålla sig helst
i fuktiga eller åtminstone af floder genomskurna skogstrakter. Deras utbredning i
Afrika, liksom deras lefnadssätt, öfverensstämmer så noga med papegojornas, att man
kan vara säker på att träffa markattor öfver allt, der papegojor finnas.

Markattorna höra till de sällskapligaste, rörligaste och muntraste bland alla
apor. De träffas nästan alltid i större skaror och sluta sig sällan till sammans i
familjer. Att iakttaga en flock markattor, som drager ut på roftåg, är verkligen ett
stort nöje. Under anförande af en gammal och erfaren stamfader tågar truppen,
å stad mot ett sädesfält. De honor, som hafva ungar, bära dessa under buken,
hvarvid de små hålla sig fast så väl med armar och ben som med svansen, hvilken de
slå omkring moderns. I början nalkas skaran med »stor försigtighet, helst tagande
vägen från en trädtopp till en annan. Gamleherrn går alltid först; de öfriga rätta
sina steg efter hans och bestiga icke blott samma träd utan äfven samma grenar
som han. Ej sällan klättrar den försigtige ledaren upp i högsta toppen af ett träd
och håller skarp utkik derifrån. Om resultatet deraf är gynsamt, tillkännagifver
han detta för sina underhafvande medelst några lugnande struptoner; i motsatt fall
gifves den brukliga varningssignalen. Från ett träd i närheten af fältet stiger
truppen ned, och nu bär det å stad mot målet under lustiga språng. Har utvecklas en>
verkligen exempellös verksamhet. Först vidtagas nödiga försigtighetsmått. I största
hast afslitas några majskolfvar eller durra-ax, kornen utplockas och med dem
proppas kindpåsarne fulla. Först när detta skett, upphör den största brådskan, och nu
visar truppen sig mera nogräknad i valet af födan. Nu luktar man först på alla
ax och kolfvar, sedan de blifvit afplockade, och om de, såsom ofta sker, ej bestå
profvet, kastas de genast oätna bort. Man kan antaga, att af tio kolfvar blott eii
blir uppäten; vanligen taga de blott ett par korn af hvarje ax och kasta bort det
öfriga. Det är egentligen detta, som ådragit dem de inföddes gränslösa hat.

När apflocken känner sig fullkomligt säker i åkern, tillåta mödrarna, att dera&
barn lemna dem och leka med sina kamrater. Men derför upphör ej den stränga
uppsigt, hvarunder de små hållas. Deremot bekymrar sig ingen om hela sällskapets
säkerhet, utan alla förlita sig i detta afseende på ledarens omsorg. Till och med
under den mest smakliga måltid reser sig denne då och då på bakfötterna och ser
sig omkring. Har han ej kunnat märka något osäkert, låter han höra de lugnande^
struptonerna; i motsatt fall utstöter han en oefterhärmlig, dallrande eller bräkande
ton såsom varning. Då samlas ögonblickligen hela skaran, hvarje moder kallar till
sig sin unge, och i ett nu äro alla färdiga till flykt; men hvar och en söker ännu i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0045.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free