- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
26

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. HAND-DJUR (PRIMATES) -

2:A ORDNINGEN: Apor (Simiae) - 1:a Familjen: Gamla verldens apor (Catarrhini = Smalnäsiga apor)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hastigheten nappa till sig så mycket foder, som han tror sig kunna medtaga. Jag
har flera gånger sett apor bortföra fem stora majskolfvar, två i högra framarmen och
de öfriga i händerna och fötterna, hvarvid de höllo dem så, att de under gåendet
vidrörde marken med kolfvarne. Vid verklig fara kasta de, fastän ogerna,
småningom ifrån sig bördan, men den sista kolfven bortkasta de ej förr, än förföljaren
är dem ända in på hälarne. De ställa alltid flykten till närmaste träd, till och med
till alldeles ensamt stående, från hvilka de åter måste stiga ned och fortsätta
flykten, om förföljelsen fortfar. Men när de väl hafva uppnått skogen, äro de i
säkerhet, ty deras skicklighet i klättring är nästan lika stor som gibbonernas. Det
tyckes ej finnas något hinder till för dem: de skarpaste törnen, de tätaste häckar, långa
afstånd mellan träden – intet förmår att uppehålla dem. De äro i stånd att midt
under språnget ändra rigtningen med tillhjelp af den styrande svansen; om de
förfela en gren, fatta de en annan; från toppen af ett träd kasta de sig ned på
spetsen af en lägre gren och låta sig derifrån slungas vidare; med ett hopp äro de från
toppen nere på marken och fortsätta flykten undan för undan. Äfven härunder är
ledaren ständigt främst och anför truppen genom sitt uttrycksfulla gnäggande än
fortare, än långsammare. Man märker aldrig hos de flyende aporna någon fruktan
eller modlöshet; tvärt om visa de en själsnärvaro, som förblifver sig lik under alla
omständigheter. Blott menniskan med sina långt nående vapen kan bemägtiga sig
dem; rofdjuren undgå de med lätthet, och mot roffoglarne veta de nog att försvara
sig, om det skulle behöfvas.

När ledaren finner så för godt, stannar han sitt snabba lopp, stiger hastigt upp
i en trädtopp, förvissar sig om att faran är öfverstånden, och sammankallar derpå
med lugnande toner sin skara. Nu förestår ett vigtigt bestyr. Under den
skyndsamma flykten har i pelsen fastnat en mängd kardborrar, och taggar hafva ofta
trängt djupt in i huden. Nu gör sällskapet sig i ordning för att ömsesidigt befria
hvar andra från detta obehagliga påhäng, och en ytterst sorgfällig reningsprocess
börjas. En apa lägger sig långs åt en gren, en annan sätter sig bredvid henne och
genomsöker hennes pels. Hvarje kardborre lösgöres, hvarje tagg utryckes, en och
annan händelsevis påträffad parasit förbigås ej heller, utan fångas och uppätes med
stor begärlighet. För öfrigt lyckas denna rensning ej alltid fullständigt; ty många
taggar hafva inträngt så djupt, att aporna med all ansträngning ej kanna få ut dem.

Först när rengöringen är förbi, återvänder apskaran utan vidare till fältet för
att der fortsätta sina tjufstreck. Sålunda blifva landets invånare egentligen aldrig
af med dem på sina åkerfält, utan måste ständigt uthärda en landsplåga, värre än
gräshopporna. Då infödingarne ej äro försedda med skjutgevär, kunna de icke skydda
sig på annat sätt än genom att gång på gång jaga bort aporna, ty alla andra
medel tjena till intet – ej ens deras heliga mäns eller trollkarlars eljest ofelbara
trollformler; och derför anse det inre Afrikas bruna infödingar alla apor för de fräckaste
gudsfÖrnekar e och trosforaktare.

I Ost-Sadan jagar man icke markattorna, men man fångar dem vanligen med
nät, under hvilka man ställer läcker föda. Vi europeer kunde med våra bössor skjuta
djuren utan någon svårighet, emedan de ej fly förr, än några af dem blifvit dödade.
De äro obetydligt eller alls icke rädda för menniskan, hvaremot de vid åsynen af
en hund genast utstöta sina ångestskrik.

Med apjagten har det gått mig som så många andra: jag blef en gång
grundligt beröfvad all lust derför för framtiden. Jag sköt på en markatta, som just vände
ansigtet mot mig; hon störtade ned från trädet, blef lugnt sittande och aftorkade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0046.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free