- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
27

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. HAND-DJUR (PRIMATES) -

2:A ORDNINGEN: Apor (Simiae) - 1:a Familjen: Gamla verldens apor (Catarrhini = Smalnäsiga apor)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

MAKKATTOR. 27

utan klagan med ena handen blodet, som strömmade ned ur flera sår i ansigtet.
Hela hennes beteende dervid påminte så mycket om en menniskas, att jag på det
högsta uppskakad skyndade fram och med min jagtknif gjorde slut på hennes
lidanden. Men från den stunden har jag aldrig skjutit på någon liten apa, och jag vill
afråda hvar och en derifrån, som ej för vetenskapliga ändamål måste gå på apjagt.

Af rofdjuren hafva dessa apor ej mycket att frukta; på sin höjd kan en
leopard någon gång lyckas att lista sig till en oförsigtig apunge. Men så mycket större
är deras fruktan för alla kräldjur och i synnerhet för ormar. Aporna plundra gerna
fogelbon både på ägg och ungar, som för dem äro utsökta läckerbitar. Men
befinner sig boet i en ihålighet, gå de till väga med den yttersta försigtighet, af fruktan
for ormar. Mer än en gång har jag sett, när de påträffat ett hål i en trädstam, huru
noga de undersökt, om icke en orm möjligen kunde finnas deri. Först kikade de in
i hålet, derefter togo de örat till hjelp, och om ej heller detta meddelade dem
något ovanligt, sträckte de försigtigt den ena armen in i hålet, dock ej med ett enda
tag, utan med afbrott, ett litet stycke i sänder, hvaremellan de lyssnade och å nyo
tittade in i hålet för större säkerhets skull. Apornas fruktan för ormar har jag
ännu utförligare iakttagit under deras fångenskap.

Markattornas fortplantningstid tyckes ej vara bunden vid någon bestämd
årstid. I hvarje flock ser man både nyfödda, ungar och halfväxta. I Europas
zoologiska trädgårdar och menagerier fortplanta de flesta arterna sig vid sorgfällig vård.

Under min långvariga vistelse i Afrika hade jag alltid många apor i
fångenskap, hvaribland regelbundet markattor. Hvart och ett af dessa märkvärdiga djur
hade sitt eget lynne. Den ena apan var arg och trätgirig, den andra tam och
fredlig, den tredje trumpen, den fjerde alltid munter, en lugn och enfaldig, en annan
knipslug och oafbrutet sysselsatt med elaka upptåg; men alla öfverensstämde deri,
att de gerna spelade större djur ett spratt, men beskyddade och vårdade mindre.
Sjelfva förstodo de att finna sig i alla lifvets lägen och lemnade dagliga bevis på
stort förstånd, beräknande slughet och verkligt förnuftig öfverläggning i förening
med den största godmodighet samt den Ömmaste kärlek och uppoffring gent emot
andra djur.

Då jag reste på Blå Floden, köpte jag i en by fem markattor, som fastbundos
om bord. Morgonen derpå voro emellertid fyra försvunna; de listiga djuren hade
med fingrarne upplöst bandens knutar och begifvit sig på flykten. Den återstående
markattan, en hanne, som vi kallade »Koko», fann sig i sitt öde och sökte sig snart
.sällskap, hvartill han valde en hornskata. Mot denna förfor Koko med största
godtycklighet, drog henne i näbben eller i benen, undersökte hennes fjädrar o. s. v.,
utan att detta på minsta sätt misshagade fogeln. Efter dennes död fann Koko i en
ung apa, som genast hyllade sig till honom, ett lämpligt fosterbarn. Då han fick
se henne, visade han genast sin förtjusning och nästan qväfde henne med sina
omfamningar, hvarvid han tillkännagaf sin glädje med ett . for n Oj dt gurglande. Han
började genast rengöra den lillas pels från taggar och tornen och belönades derför
.från hennes sida med oinskränkt tillgifvenhet. Emellertid dog den lilla apan snart,
och Koko blef utom sig af sorg. Han tog henne i sina armar, smekte henne, satte
henne på sin älsklingsplats och utbröt, då hon föll till sammans utan rörelse, i
hjerk-slitande klagan. Vi fråntogo honom liket och kastade det öfver en mur; Koko slet
sig lös och hemtade det till baka., Nu nedgräfdes det; Koko slet sig å nyo lös,
men återkom icke mer. En markatthona ined unge, som jag sedan erhöll, vägrade
efter ungens död att taga någon föda och dog äfven några få dagar derefter.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0047.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free