- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
35

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. HAND-DJUR (PRIMATES) -

2:A ORDNINGEN: Apor (Simiae) - 1:a Familjen: Gamla verldens apor (Catarrhini = Smalnäsiga apor)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BABIANER. 35

förlänges i en stark och lång, framtill aftrubbad nos; tandbyggnaden påminner om
rofdjurens genom de fruktansvärda, baktill skarpkantade hörntänderna; lapparne äro
ytterst rörliga, öronen små; de djupt liggande ögonen hafva ett elakt och listigt
uttryck. Lemmarne äro korta och starka, händerna hafva fem fingrar. Svansen är
hos somliga kort, hos andra lång. Sittvalkarne äro stora och lysa vanligen i hjerta
färger. Hårväxten är lång och gles samt hos några arter utvecklad till en rik man.

Babianernas fädernesland är Afrika och angränsande delar af Asien, i
synnerhet lyckliga Arabien, Jemen, Hadramaut och Indien. De äro äkta klippapor. I
skogar träffar man dem ej; de undvika träden och klättra blott i nödfall upp i dem.
I bergstrakterna finnas de till en höjd af 3 till 4000 m,, ja, till och med ända upp
till snögränsen; dock tyckas de föredraga lägre trakter mellan l och 2000 m.

Deras föda består hufvudsakligen af lökar, rötter, gräs, örter och frukter,
som växa nära marken eller fallit ned från träden, insekter, spindlar, sniglar,
fogél-ägg o. s. v. I planteringar och särskildt i vinbergen anställa de stor skada. De
sägas ofta släpa med sig en mängd frukter upp till de högsta bergstopparne för att
der samla förråd för en mindre gynsam tid. Under sina roftåg bruka de utställa
skyltvakter, och de utgöra genom sina plundringar en verklig landsplåga.

De gå på alla fyra och resa sig blott på bakbenen, då de vilja se sig omkring.
Vanligen äro deras steg långsamma och klumpiga; men så snart de se sig förföljda,
falla de in i en egendomlig galopp.

Deras själsegenskaper beskrifver Scheitlin sålunda: »Babianerna äro alla mer
eller mindre dåliga varelser, alltid vilda, argsinta, oförskämda och lömska. Deras
blick är slug, deras själ elak. De äro mera läraktiga än de smärre aporna och’ visa
mer förstånd, men alltid paradt med list. Först hos dem framträder rigtigt
efter-härmningsdrifteu. Försåt och faror märka de lätt, och mot sina fiender försvara de
sig med mod och ihärdighet. Huru dålig deras natur är, kan man dock i
ungdomen tämja dem; men när de blifva äldre, återkommer deras onda natur, och
lydnaden upphör».

Jag måste gifva Scheitlin rätt. Babianernas själ visar apsjälen i dess
fulländning, men mera i dålig än i god bemärkelse. Några goda egenskaper kunna vi
dock ej frånkänna dem. De hafva en utomordentlig kärlek till hvar andra och till
sina ungar; de älska äfven den menniska, som vårdar och har uppfostrat dem. Men
dessa goda sidor uppväga ej deras dåliga egenskaper. List och lömskhet äro
gemensamma för alla babianer, och i synnerhet utmärkas de genom sin ondskas häftighet.
Deras vrede blossar upp som eld i halm, men släckes ej lika fort. Ett enda ord, ett
hånlöje, en sned blick kunna göra en babian ursinnig, och i sitt raseri glömmer han
allt, till och med gammal vänskap.

Babianerna föra ett ostördt lif i sin hemtrakt, ty både menniskan och
rofdjuren gå ur vägen för dem. De fly visserligen för menniskan, men inlåta sig äfven i
nödfall i strid med henne, liksom med rofdjuren, och .denna strid blir ofta ytterst
farlig, emedan de alltid angripa i flock. Leoparden tyckes vara deras hufvudfiende,
dock anfaller han mest ungarne. En hel flock angriper han aldrig. Detta vågar icke
ens lejonet göra, efter hvad infödingarne försäkra. Hundar öfvervinner babianen med
lätthet, och likväl känna dessa ädla djur intet större nöje än jagten på dessa apor.
Man skulle tro, att en hund, som en gång haft att göra med dessa farliga djur,
sedermera skulle taga sig i akt för att sammandrabba med dem, men så är icke
förhållandet. Kapländarnes jagthundar lemna alla andra spår, så snart de vädra en
apa, men kolonisterna i Kaplandet frukta långt mer för sina hundar, när de förfölja

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0055.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free