- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
36

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. HAND-DJUR (PRIMATES) -

2:A ORDNINGEN: Apor (Simiae) - 1:a Familjen: Gamla verldens apor (Catarrhini = Smalnäsiga apor)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

36 APOR.

eii babian, än när de gå på leopardjagt. När ett koppel goda hundar får sigte på
en flock babianer, störtar det rasande emot dem. Aporna taga till flykten och
hun-darne förfölja. Alla svagare babianer skynda så fort som möjligt till klipporna för
att finna skydd. De starkare hannarne gå långsammare och mottaga förföljarnes
angrepp. När en af hundame har upphunnit en babian och försöker gripa honom,
vänder denne sig plötsligt om med ett ursinnigt skrik, hänger sig i nästa ögonblick
fast vid den oöfvade hundens bröst och strupe, ger honom med de skarpa
hörntänderna långa och djupa sår, vältrar sig omkring med honom på marken och låter
honom slutligen ligga, blödande och döende, under det han sjelf med ett hånskri
skyndar mot bergen. Väl dresserade hundar veta dock att undgå en sådan fara. De
hålla till samnians uiide* jagten och öfverfalla gemensamt en ensam apa. Mot tre
till fyra hundar på en gång kan babianen ej försvara sig. Endast kräldjuren förmå
ingifva honom en verklig skräck och fasa. Den minsta orm kan bringa en hel flock
i den största förskräckelse.

Att bemägtiga sig en babian är trots detta mycket lätt. I Afrika är det en
känd sak, att babianerna äro passioneradt begifna på starka drycker. Man sätter
således helt enkelt fram för dem krukor med någon sådan vätska, och när djuren
blifvit druckna, griper man dem.

Babianerna göra ringa nytta. På grund af deras läraktighet dresseras de till
att utföra hvarjehanda konststycken. I Kaplandet skola de äfven användas till att
uppsöka vatten i ödemarken. Man gifver babianen något salt att äta, binder honom
vid ett snöre och låter honom springa. Det af törsten plågade djuret springer nu
omkring, vädrar i luften, rycker upp växter för att pröfva dem och utvisar slutligen
genom gräfning det dolda vattnet eller springer rakt fram till det samma, om det
går i dagen.

Bland de babianer, som sakna man, har jag bäst lärt känna Babuinen
(Gy-noceplialus Babuin, fig. 14), om också blott i fångenskapen. Den släta, likformiga,
ingenstädes långhåriga pelsen är ofvan olivgröngul, under ljusare, på kinderna
hvit-gul. Ansigte och öron hafva en svartaktigt blygrå, händerna brungrå färg.
Fullväxta hannar uppnå en längd af l,5o m., hvaraf en god tredjedel kommer på den
jemförelsevis tunna svansen. Babuinen finnes allmänt i Abessinien, Kordofan och
andra länder i mellersta Afrika.

I sina rörelser och ställningar liknar han fullkomligt de öfriga babianerna, men
i anseende till själsegenskaperna utmärker han sig fördelaktigt framför dem. Han
är ett särdeles klokt djur och vänjer sig lätt vid menniskor, låter utan möda
dressera sig till alla möjliga konststycken och fäster sig vid sin herre med stor trohet,
trots dålig behandling.

Den första babuin, som jag egde, fick namnet Ferro. Han var en vacker och
munter apa och hade redan efter tre dagar fullkomligt vant sig vid mig. Jag
använde honom till dörrvaktare och hade honom bunden öfver gårdsdörren. Här hade
han snart utvalt sig en favoritplats, hvarifrån han bevakade dörren. Endast bekanta
fingo komma in, obekanta vägrade han hårdnackadt inträde och måste hållas för att
ej rusa på dem. När han blef ond, höjde han svansen och stälde sig på tre
händer; med den fjerde slog han häftigt i marken utan att dervid knyta handen.
Hans ögon blixtrade af vrede, han lät höra ett gält skrik och rusade sedan
ursinnig på sin motståndare. Ej sällan förstälde han sig på ett nedrigt sätt, tog på sig
en mycket vänlig min, smackade hastigt flera gånger i rad, hvilket alltid skulle
betyda försäkran om vänskap, och sträckte händerna mot den kommande. Lyckades

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:42:38 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/daggdjur/0056.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free