- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
38

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. HAND-DJUR (PRIMATES) -

2:A ORDNINGEN: Apor (Simiae) - 1:a Familjen: Gamla verldens apor (Catarrhini = Smalnäsiga apor)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

38 APOE.

«

sin herre och sitt namn; det var en småsak att lära en nyköpt apa begge delarne.
Vi stängde in djuret; derefter tog den ene af oss en piska och hotade apan dermed,
den andre låtsade sig vilja försvara henne. Det behöfdes mycket sällan att slå en
babian; han begrep genast hotelsen och den erbjudna hjelpen och visade sig alltid
tacksam mot beskyddaren. Lika lätt var det att lära en babian, att han hette så
eller så. Vi ropade namnet, och alla de, som svarade orätt, fingo stryk. Deri bestod
hela konsten. - Alla babianerna tyckte mycket om merisa, ett slags öl af
durrah-rnalt, och berusade sig ofta deraf. Likaså voro de älskare af rödvin, men
brännvin försmådde de. Då vi en gång med våld hälde i dem ett litet glas brännvin,
blefvo de alldeles druckna, förvredo sina anletsdrag på det sällsammaste sätt, blefvo
öfvermodiga, fräcka och djuriska, kort sagdt, visade alla en rå, drucken menniskas
olater. Dagen derpå hade de bakrus och högst ömkligt utseende; de plågades af
en svår hufvudvärk och togo sig åt hufvudet med händerna, försmådde föda, merisa
och vin, men läskades utomordentligt af små saftiga citroner.

En af detta sällskap förde jag med mig hem .till Tyskland. Han utmärkte sig
genom ett ovanligt förstånd, nieu gjorde oss också många spratt. Vi hade en
gammal arg hund, hvilken Atile (så hette babianen) fann ett synnerligt nöje att förarga
på alla möjliga sätt. När hunden tog sig sin middagslur ute på gårdsplanen, smög
sig den okynniga apan helt tyst fram till honom, tog honom sakta i svansen och
väckte honom genom ett plötsligt ryck i detta hedervärda bihang. Ursinnig for
hunden upp och störtade sig morrande och skällande på apan. Men hon antog en
utmanande ställning, slog med ena handen upprepade gånger i marken och inväntade
sin fiende, som till sin gränslösa förargelse aldrig fick fatt i henne. Så snart han
bet efter henne, hoppade hon med ett skutt öfver honom och fattade honom i nästa
ögonblick åter i svansen. Att hunden genom sådana förolämpningar slutligen
ordentligt skummade af raseri, kunde ingen förtänka honom. Men det tjenade till
ingenting, och slutligen måste han rymma fältet med indragen svans. - Atile tyckte om
smärre djur af alla slag. Hassan, den redan omnämnda markattan, var hennes
älskling och åtnjöt hennes tillgifvenhet i hög grad - så länge det ej var fråga om
maten. Hon stal äfven hundvalpar och kattungar, hvar hon kunde komma åt dem,
och gick ofta och bar på dem under lång tid. En ung katta, som hade klöst henne,
visste hon göra oskadlig, i det hon med stor förvåning undersökte djurets tassar och
sedan utan vidare bet af klorna, som lära förekommit henne betänkliga. - Hon stal
mästerligt, öppnade och stängde dörrar och egde stor färdighet i att upplösa
knutar. Lådor och kistor öppnade hon likaledes och tömde dem fullkomligt. Vi
brukade ofta skrämma henne, i det vi lade en liten hög krut framför henne och
antände det samma med fnöske. Hon gaf vanligen till ett högt skrik och gjorde
ett skutt, när krutet blossade upp; sedan fann hon emellertid på att med händerna
släcka det brinnande fnösket och sålunda förhindra krutets antändning. Detta åt hon
sedermera upp, förmodligen för salpetersmakens skull. - Vintertiden bebodde hon
det varma getstallet, men dref der ofta ofog, i det hon lyfte af dörrarna och
sålunda utsläppte getterna och svinen, hvarjemte hon med passion förtärde getternas
klifoder och ofta gaf sig i strid derom med*de rättmätiga egarne. Dervid betedde
hon sig mycket slugt: hon fattade med ena handen ämbaret, med den andra grep
hon geten i hornen och höll henne så långt ifrån sig som möjligt, medan hon sjelf
drack. Hon förtärde allt ätbart, i synnerhet åt hon gerna potatis, kummin och
an-clra kryddor. I likhet med alla apor tyckte hon äfven om tobak och ännu mer
tobaksrök; när jag blåste sådan i ansigtet på henne, höll hon alltid munnen vidöppen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0058.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free