Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. HAND-DJUR (PRIMATES) -
2:A ORDNINGEN: Apor (Simiae) - 1:a Familjen: Gamla verldens apor (Catarrhini = Smalnäsiga apor)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BABIANER.
för att kunna insupa så mycket som möjligt deraf. - Hennes tillgifvenhet för mig
öfversteg alla gränser. Hon tycktes anse mig fullkomligt oskyldig till allt ondt, som
drabbade henne. När jag någon gång måste aga henne, blef hon aldrig ond på
mig, utan blott på dem, som tillfälligtvis voro närvarande, sannolikt emedan hon
trodde dessa vara orsaken till hennes bestraffning. Vänliga ord värderade hon
mycket; skratt retade henne, i synnerhet om hon märkte att det gälde henne. Hon
svarade, när vi ropade på henne, och kom till mig, när jag ville. Jag kunde göra
långa spatserturer med henne, utan att behöfva leda henne vid snöre. Hon följde
mig som en hund, om också blott i vida kretsar, och Hassan följde åter henne
troget i hack och häl.*
En babianart spelar redan i menniskoslägtets äldsta historia en. stor roll. Det
är Kapp bab i an e n eller Härnad ryaden (Cynocephalus Hamadryas, fig. 15). Hos
<Ie gamla egypterne hette han »Anin» och var helgad åt skrifkonstens gud, Thot,
hvarför han ock på fornminnena ofta finnes afbildad med penna eller rör skrifvande
på en tafla. Möjligen har hos infödingarne i det inre Afrikas steppländer och en
stor del af Abessinien, der han bär namnet »Hebe», såsom ett minne af djurets
forna betydelse Bibehållit sig bruket att bära håret kammad t och benadt på alldeles
samma sätt som kappbabianen. Äfven för romare och greker var han bekant och
omtalas af dem under olika namn. Hos araberne heter han »Robah». I Egypten,
der han numera icke finnes vild, kallas han »Khird».
Bland nyare forskare är E lirenberg den förste, som lemnat en någorlunda
utförlig beskrifning öfver denna apart, hvilken jag ofta påträffade under min utflygt
till Abessinien våren 1862 och alltså kan tala om henne efter egen erfarenhet.
Kappbabianen förekommer temligen allmänt öfver allt på Abessiniens och
Syd-Nnbiens bergiga kuststräckning. Ju växtrikare bergen äro, desto mera äro de
omtyckta af aporna. Tillgång på vatten är ett oundgängligt vilkor för deras
välbefinnande. Från de högre bergen vandra de stundom i skaror ned till Samcharas
kullar eller till öken st räckan vid hafskusten; men hufvudmassan stannar alltid qvar i
högfjellen. Här bebor hvarje flock ett område af ofta en eller ett par mil i
genomskärning. Mindre sällskap äro mycket sällsyntare än större. En enda gång såg jag
en flock af 15 - 20 stycken, men eljest alltid skaror, som efter låg beräkning tycktes
bestå af vid pass 150 individer. Af dem voro ungefar 10 till 15 fullväxta hannar
och dubbelt så många gamla honor; resten utgjordes af ungar och half växta. De
ganila hannarne - verkliga vidunder genom sin väldiga storlek och sina
fruktansvärda hörntänder, som öfverträffa leopardens i styrka och längd - utmärkas genom
sina långa kappor - hos en medelstor hanne, som jag sköt, voro håren i kappan nära
27 cm. långa. Honorna hafva kortare hår och mörkare (olivbrun) färg. Ungarne
likna honorna. Pelsens färg är svår att beskrifva, liknar nästan torrt gräs och är
ljusare, nästan askgrå, på hufvudets sidor och på bakbenen. Sätet är bjert rödt, det
nakna ansigtet smutsigt köttfärgadt. Med åren ljusnar manteln hos hannarne allt mera.
Längden hos en fullväxt hanne är 0, 9 o till l m., hvaraf svansen utgör 20 till 25 cm.
Tidigt om morgnarne eller under regnväder finner man hela sällskapet på dess
sofplatser, större och mindre hålor i branta klippväggar, tätt hoppackadt, de yngre
och svagare slutna intill de äldre. När vädret är vackert, lemna de sitt
nattläger på förmiddagen och vandra i sakta mak långs åt klippväggarna. Här och der
upprycka de en växt, hvaraf de hufvudsakligen förtära roten; hvarje sten, som ej är
allt för stor, vända de om för att komina åt derunder gömda insekter, sniglar och
maskar. Så snart frukosten är intagen, stiger hela flocken upp på höjden af bergs-<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 16:42:38 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/daggdjur/0059.html
