- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
41

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. HAND-DJUR (PRIMATES) -

2:A ORDNINGEN: Apor (Simiae) - 1:a Familjen: Gamla verldens apor (Catarrhini = Smalnäsiga apor)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

derifrån, springande och hoppande på alla fyra. - För infödingarne hyser kappbabianen
så godt som ingen fruktan. En europé uppväcker visserligen åtskilliga betänkligheter
hos aporna, dock fly de ej skyggt undan för honom. Få de deremot sigte på hundar
eller leoparder, uppstämma de gamla hannarne ett förfärligt vrålande, slå ursinnigt
med ena handen på klipporna, skära tänder och gifva fridstörarne ljungande ögonkast.

Det första sällskap, jag såg, höll just på att efter sin förmiddagspromenad hvila
ut på kanten af en mot begge sidor temligen brant stupande klippvägg. Jag hade
redan på långt håll sett hannarnes höga gestalter, men tagit dem för klippblock, ty
med sådana hafva aporna en påfallande likhet, då de sitta stilla. Jag märkte först
mitt misstag, då de gåfvo ett slags skällande ljud ifrån sig. Allas hufvuden voro
vända mot oss; blott ungarne fortsatte ännu sina sorglösa lekar, och några af
honorna ville ej afbryta sin älsklingssysselsättning, bestående i att undersöka en
gammal hannes pels. Sannolikt hade hela sällskapet förblifvit i en afvaktande ställningr
om vi ej haft med oss två präktiga vindthundar, som började skälla, och nu blef det
en allmän uppståndelse bland apsällskapet. De tycktes vilja uppsöka, en säkrare
vistelseort och flydde derför långs åt höjdryggen, tills de försvunno ur vår åsyn. Men vid
nästa krökning af dalen fingo vi till vår öfverraskning se hela skaran på en mycket
hög, nästan lodrät klippvägg, der de i en lång rad på ett för mig obegripligt sätt
liksom hängde vid berget. Knallen af första skottet besvarades af ett ursinnigt
vrålande, tjutande och skrikande; derefter satte hela raden sig i rörelse långs åt
klippväggen med en säkerhet, som om de hade rört sig på släta marken, fästan vi ej
kunde begripa, huru det var möjligt för dem att få fotfäste. Blott på tvenne ställen,
der de en gång måste stiga nedåt ungefär 3 m. och derefter uppåt nästan lika mycketr
rörde tåget sig mera långsamt och försigtigt. Vi sköto omkring sex skott, men det var
omöjligt för oss att på så långt håll skjuta säkert. Emellertid voro våra skott
tillräckligt väl rigtade för att stegra apornas oro ända till förfäran. Det såg
utomordentligt komiskt ut, när hela flocken efter ett skott på en gång hakade sig fast vid
klippan, liksom om de fruktat, att de geuom blotta skakningen skulle störtas ned i
djupet. Såsom det tycktes, undkommo alla oskadade våra kulor. Sedan vi kommit förbi
en ny krökning af dalen, träffade vi hela sällskapet på väg att öfverskrida dalen för
att söka skydd på de gent emot liggande höjderna. En god del af flocken hade
redan kommit öfver, men de flesta voro ännu qvar. Så snart hundarne skyndade
fram, störtade från alla klippor de gamla hannarne ned i dalen och fram emot
hundarne, vrålade förfärligt, visade tänder, slogo häftigt i marken med händerna och
betraktade sina motståndare med så ilskna och gnistrande blickar, att de eljest så
modiga och stridslystna hundarne förfärade drogo sig till baka och sökte skydd hos
oss. Naturligtvis hetsade vi dem åter på aporna. Men under tiden hade dessa
kommit öfver på andra sidan, och blott några få befunno sig ännu i dalen, bland dem er*
ungefär half årsgammal unge. Han skrek högt, när han fick se hundarne, och
flyktade skyndsamt upp på ett klippblock, hvarifrån hundarne afskuro honom återtåget.
Vi ansågo oss redan nästan säkra om bytet, då en af de starkaste hannarne visade
sig från andra sidan af dalen. Stolt och med värdighet, utan att göra sig brådt om
och utan att det ringaste bry sig om oss, gick han modigt emot hundarne, gaf dem
några giftiga ögonkast, steg långsamt upp på klippblocket till ungen, klappade honom
och anträdde i hans sällskap återtåget tätt förbi hundarne, hvilka voro så förbluffade,,
att de läto dem lugnt passera. Denna modiga handling ingaf äfven oss så mycken
aktning för den gamle babianen, att ingen af oss tänkte på att störa hans återväg^

Under senare jagter lärde jag bättre känna dessa apor och erfor bl. a. huru

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:29:12 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0061.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free