- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
42

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. HAND-DJUR (PRIMATES) -

2:A ORDNINGEN: Apor (Simiae) - 1:a Familjen: Gamla verldens apor (Catarrhini = Smalnäsiga apor)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

otroligt seglifvade de äro. Om kulan ej träffade i hufvudet eller på skulderbladet, gingo
de alltid förlorade för oss. Ett hagelskott bekom dem nästan ingenting; de förde
handen till de sårade ställena, gnuggade dem litet och fortsatte sin väg som om ingenting
händt. Slutligen hade vi blifvit så djerfva, att vi trodde sådana jagter aldrig kunna
medföra någon fara. Men vi blefvo snart öfvertygade om motsatsen. Då jag i
sällskap med hertigen af Koburg-Gotha for andra gången färdades genom Mensa-dalen,
gjorde en af abessinerne oss uppmärksamma på några babianer, som, ovanligt nog,
hade tagit plats i några temligen höga träd. Naturligtvis rustade man sig genast
till jagt, ehuru jag afrådde derifrån, emedan jag förmodade, att hufvudstyrkan skulle
befinna sig på andra sidan af berget. Då vi kommit in i en sidodal, fingo vi också
se en af de största skaror, vi någonsin påträffat. Vi aflossade öfver tjugu skott, flera
af babianerna dödades, många blefvo sårade och hela flocken blef småningom
tillbakadrifven upp på bergsryggen. I början sköto vi från dalbottnen; men snart
sökte vi på den gent emot liggande sluttningen en säkrare ståndpunkt, ty de lika
förskräckta som uppretade djuren fattade hvarje sten, som ]åg i deras väg, och
rullade den ned i dalen. Hertigens jägare försäkrade, att han sett en gammal hanne
klättra upp i ett träd med en stor sten under armen och derifrån kasta ned den mot
oss. Flera af stenarne susade i början så nära förbi våra hufvuden, att vi insågo det
lifsfarliga i vår ställning cch ordentligt flydde till en lugnare position. Under hela
fäktningen var dalgången fullkomligt spärrad för vår karavan, som kom efter; ty
babianerna rullade ned stenar, större än ett menniskohufvud.

Sedan jag sjelf sett dessa djur i deras fria tillstånd, förefaller det mig alls icke
osannolikt, att de i ögonblick af största fara gå anfallsvis till väga mot menniskan,
hvilket påstås af så väl araber och abessiner som af goda iakttagare, sådana som
Rüppel och Schimper.

Störst inom detta slägte är Dscheladan (Gynoceplialiis Gelada), hvilken
förekommer på ungefär samma ställen som kappbabianen och enligt somliga uppgifter
når en menniskas storlek.

*



Liksom vi kallat guerezan den vackraste af alla apor, så kunna vi med lika
mycket skäl kalla Mandrilen (Mormon Maimon, fig. 16) den fulaste. Han är både
till det yttre och inre ett vederstyggligt djur. Kroppen är mycket stark, nästan
klumpig, hufvudet är oformligt stort och tandbyggnaden fruktansvärd. Håret är
egendomligt groft och sträft och de nakna kroppsdelarnes färger i högsta grad bjerta
och frånstötande. Pelsen är mörkbrun med svagt olivfärgad anstrykning, på
buksidan hvitaktig; kindskägget är citrongult, och bakom öronen finnes en gråhvit fläck.
Händer och öron äro svarta, näsan och dess omgifning cinnoberröda, valkarne på
kinderna blå med svarta fåror, sittvalkarne slutligen röda och blå. Gamla hannar uppnå
en längd af 1 m. och derutöfver, den korta svansen är knappt mer än 3 cm.

Mandrilen är allmän i Guinea, i synnerhet på guldkusten. Han lefver i
bergiga skogstrakter, dels på klippor, dels i träd, men lemnar ofta nog skogarne för att
plundra de angränsande af menniskor bebodda trakterna. Mandrilens otroliga styrka
och exempellösa vildhet göra honom mycket farlig för landets infödingar äfvensom
för de flesta djur. Han känner ej fruktan för någon fiende. Hans lidelser äro så
häftiga, att han under inflytelsen deraf kommer i det mest förfärliga raseri och
alldeles förlorar förståndet. Man berättar äfven, att han aldrig glömmer en
förolämpning eller förlåter en fiende.

I fria tillståndet skola mandrilerna lefva till sammans i stora skaror. Gamla

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0062.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free