- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
45

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. HAND-DJUR (PRIMATES) -

2:A ORDNINGEN: Apor (Simiae) - 2:a Familjen: Nya verldens apor (Platyrrhini)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

VRÅLAPOR. 45

Vrålapor. - Okens utsago, att de största djuren inom en familj eller ett slägte
äfven äro de fullkomligaste, slår in både med hänsyn till gamla och nya verldens
apor. Vrålaporna (Mycetes) intaga första rangen i denna ordnings andra familj.
Deras kroppsbyggnad är smärt, men likväl mera undersåtlig än hos familjens öfriga
slägten. Lemmarne äro likformigt utvecklade, händerna hafva fem fingrar; hufvudet
iir stort och nosen utstående; hårväxten är tät och på hakan utvecklad till skägg.
Ett egendomligt kännetecken för vrålaporna är framför allt det uppsvälda
struphufvudet. Alexander von Humboldt var den förste naturforskare, som anatomiskt
-undersökte detta organ. »Under det de små amerikanska aporna», säger han, »hvilka
pipa som sparfvar, hafva ett enkelt, smalt tungben, ligger tungan hos de stora aporna
på en stor bentrumma. I öfversta delen af struphufvudet finnas sex luftsäckar, af
hvilka två hafva stor likhet med foglarnes nedra struphufvud. Vrålapan.s
egendomliga, klagande toner uppkomma, när luften häftigt strömmar in i bentrumman. När
man betänker detta redskaps storlek, förvånas man ej mer öfver röstens omfång och
styrka hos dessa djur, som göra fullt skäl för sitt namn.» Vrålapornas svans är
mycket lång, i spetsen naken och rik på nerver, kärl och muskler, hvarigenom den
blir ett förträffligt gripredskap.

De finnas vidt utbredda öfver nästan alla tropiska länder i Sydamerika. Tata,
högstammiga och fuktiga skogar äro deras tillhållsorter; i stepperna finnas de endast
på sådana ställen, der trädgrupperna hafva förenat sig till små skogar och der vatten
finnes i närheten. Torra trakter undvika de alldeles. Köld fördraga de deremot väl
på de högre delarne af deras område, der, enligt Hensel, om vintern ofta starka
nattfroster inträda. Ej heller lida de af de ofta flera dagar ihållande, nästan
frys-kalla vinterregnen, hvilka ledsagas af en bitande sydvind och för den tama boskapen
äro högst förderfliga. När solen åter skiner, ljuder å nyo vrålapornas stämma, och
från ställen, på hvilka man har utsigt öfver dalarnes löfmassor, ser man aporna,
behagligt utsträckta på en gren, torka sin pels i solstrålarne.

Det synes numera vara afgjordt, att alla kända vrålapor kunna hänföras till
några få, kanske blott tre eller fyra arter, som alla föra samma lefnadssätt. Till
grund för skildringen af deras lif hafva vi lagt de iakttagelser, som Humboldt,
Prins Max af Neuwied, Rengger, Schomburgk och Hensel samlat om
följande två arter.

Den röda vrålapan eller Aluaten (Mycetes seniculus) har rödaktigt brun,
på ryggens midt guldgul pels med kort, något styft hår. Längden utgör ungefär
1,50 m., hvaraf 70 cm. komma på svansen. Honan är mindre och mörkare. Bebor
hela östra delen af Sydamerika. Hos den Svarta vrålapan eller Carayan
(Mycetes Caraya, fig. 17) är pelsen mera långhårig och enfärgadt svart, blott på sidorna
med något rödaktig anstrykning, hos honan äfven på undersidan gulaktig. Längden
1,30 m., hvaraf svansen utgör hälften. Bebor Paraguay.

Schomburgk meddelar om dessa djur följande: »Efter min ankomst hade jag
vid solens upp- och nedgång hört talrika vrålapors förfärliga tjut ljuda från
urskogen, utan att det under mina ströftåg lyckats mig att påträffa sjelfva djuren. Då
jag en morgon, försedd med mina jagtredskap, begaf mig till skogen, skållade åter
ur dess djup detta vilda tjut mig till möte. Jag skyndade genom den täta urskogen
och kom, efter mycken ansträngning, obemärkt fram till sällskapet. I ett högt träd
framför mig sutto de och utförde en så förfärlig konsert, att man kunde tro alla
skogens vilda djur inbegripna i dödlig strid mot hvar andra, ehuru det ej kunde
nekas, att en viss öfverensstämmelse rådde i sången. Ty ibland teg på ett gifvet tecken

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:29:12 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0065.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free