- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
50

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. HAND-DJUR (PRIMATES) -

2:A ORDNINGEN: Apor (Simiae) - 2:a Familjen: Nya verldens apor (Platyrrhini)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

50 APOR,

ett majsfält. Hon har ingen bestämd vistelseort. Om dagen ströfvar hon från träd
till träd för att söka föda, .om natten hvilar hon i trädens sammanflätade grenar.
Vanligen träffar man henne i små familjer af 5 till 10 medlemmar, hvaraf flertalet
är honor. Stundom finner man äfven ensamma gamla hannar. Hon är skygg och
derför svår att iakttaga. Rengger kunde blott tillfälligtvis lyckas göra sina
iakttagelser öfver henne. En gång väcktes hans uppmärksamhet genom några angenäma
toner, påminnande om flöjtens, och han fick se en gammal hanne, skyggt blickande
omkring, närma sig från en hög trädtopp; efter honom kommo tolf eller tretton
andra apor af begge könen; tre honor buro sina ungar dels på ryggen, dels under
ena armen. Plötsligt såg ett af djuren ett nära stående pomeransträd med
mogna-frukter, utstötte några ljud och skyndade till trädet. Inom några ögonblick var
hela sällskapet forsamladt der och sysselsatt med att plocka och äta de söta
frukterna. De lindade svansen om den gren, hvarpå de sutto, togo en pomerans mellan
bakhänderna och försökte lossa skalet med fingrarne. Om detta ej lyckades genast,
slogo de frukterna flera gånger mot grenen, tills skalet sprack. Ingen enda försökte
lossa skalet med tänderna^ sannolikt emedan de kände till dess bittra smak; men så
snart de lyckats få hål på skalet, bortrefvo de med handen en del deraf, uppsögo
begärligt den neddrypande saften och förtärde sedan köttet. Trädet var snart
ut-plundradt, och nu försökte de starkare att röfva från de svagare deras andel;
derunder gjorde de de mest sällsamma grimaser, visade täjider och luggade hvar andra
rätt dugtigt. Andra undersökte en förtorkad sida af trädet, borttogo försigtigt
barken och uppåto de derunder befintliga insektlarverna. Då de voro mätta, lade de
sig på samma sätt, som vrålaporna bruka, långs en gren för att hvila. Meri de yngre
började leka med hvar andra och ådagalade dervid stor vighet. Af svansen gjorde
de sig eu gunga eller klättrade upp på den som på ett rep.

I januari föder honan en unge, som hon under de första veckorna bär vid
bröstet, men sedermera på ryggen. Modern öfvergifver aldrig sin unge, ej ens om hon
är sårad.

Gamla kapucinerapor kunna ej vänjas vid fångenskapen: de blifva sorgsna,
försmå att emottaga föda och dö vanligtvis efter några veckor. Den unga apan
glömmer deremot lätt förlusten af sin frihet, sluter sig till menniskan och vänjer sig vid
hennes födoämnen. - Af denna apas sinnen är känselsinnet mest utveckladt; de
öfriga äro svaga..- De ljud, som kapucinerapan gifver från sig, äro olika efter
hennes vexlande själstillstånd. Oftast använder hon en hvisslande ton, hvilken synes
beteckna ledsnad. När hon åstundar något, stönar hon. Förvåning eller
förlägenhet uttrycker hon genom ett pipande läte. När hon blir ond, skriker hon med djup
och grof stämma »hu, hu!» Vid fruktan eller smärta hväser hon, vid glädje fnittrar
hon. - Hon är särdeles ömtålig för köld och fuktighet och sveper gerna ett
ylletäcke om sig. Hon går aldrig i vattnet af fri vilja, och drunknar, om hon blir
kastad deri. Enligt Rengger kan hon uppnå en ålder af 15 år.

Kapucinerapans själsegenskaper förtjena all uppmärksamhet. Redan efter några
få dagars fångenskap lär hon känna sin husbonde och väktare; hos honom söker hon
föda, värme, skydd och hjelp och hängifver sig slutligen så till honom, att hon
glömmer sin frihet och blir till hälften ett husdjur. Hon sluter sig icke blott till
menniskan, utan äfven till husdjur. Det händer ej sällan *i Paraguay, att man uppfostrar
henne till sammans med en ung hund, som får tjena henne till ridhäst. - Men helt
annorlunda visar hon sig, när hon blir utsatt för misshandlingar. Om hon känner
sig stark nog, söker hon möta våld med våld, och hon biter den menniska, som för-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0070.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free