- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
54

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. HAND-DJUR (PRIMATES) -

2:A ORDNINGEN: Apor (Simiae) - 2:a Familjen: Nya verldens apor (Platyrrhini)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Guyana är saimirins egentliga hemland, och han uppehåller sig i synnerhet vid
flodstränderna. Han lefver der i temligen stora sällskap. Om dagen ser man dem
i ständig rörelse, natten tillbringa de i palmkronorna. De äro mycket skygga.
Deras rörelser äro behagliga, de klättra förträffligt och hoppa med otrolig lätthet öfver
betydliga mellanrum. När regnskyar undanskymma solen, söka de skydda sig mot
kölden derigenom, att de tränga sig till sammans och slingra händer, fötter och
svansar omkring hvar andra. Så, berätta indianerne, kan man ofta en sval morgonstund
få se dem, hela skaror samman gyttrade till en klump, sittande på en gren. Hvar
och en försöker tränga sig in i midten, der det är varmast; de, som ej lyckas deri,
jemra sig högljudt. Saimirins stämma består i ett flera gånger upprepadt pipande.
Man hör dessa ljud morgnar och aftnar, till och med om natten. »Frågar man
indianerne», säger Humboldt, »hvarför skogens djur vissa tider göra så mycket
oväsen, gifva de det lustiga svaret: ’De fira fullmånen’. För min del tror jag, att det
oftast härrör deraf, att en strid har uppstått någonstädes i skogen. Jaguarerna
anställa t. ex. jagt på mysksvinen och tapirerna, hvilka blott kunna skydda sig genom
att hålla till sammans och fly genom snåren i hopträngda skaror. De rädda aporna
blifva skrämda af denna jagt och besvara ifrån träden de större djurens skri. De
väcka derigenom foglarne, och inom kort är hela sällskapet i uppror.»

Saimirin tager födan med händerna, ofta också med munnen. Olika frukter
och knoppar utgöra väl till största delen hans föda, men han är äfven en ifrig
jägare efter små foglar och insekter. En tam saimiri, som Humboldt egde, kunde
till och med skilja afbildade insekter från andra bilder, och så ofta man höll en
dylik tafla framför honom, utsträckte han hastigt sin lilla hand, i hopp att få en
gräshoppa eller geting. - Hans älskvärda väsen gör honom allmänt omtyckt, äfven hos
vildarne. I Europas zoologiska trädgårdar hör han till de största sällsyntheterna.

*



Nattapor.Nattaporna (Nyctipitliecus) bilda på visst sätt en öfvergång
från de egentliga aporna till halfaporna. Hufvudet är litet och afrundadt, ögonen
äro stora och påminna om ugglornas, näsborrarne öppna sig nedåt och öronen äro
små. Kroppen är långsträckt med mjuk hårbeklädnad och svansen längre än
kroppen samt temligen långhårig. Naglarne äro sammantryckta och böjda.

Den bäst kända arten är Mirikinan (Nyctipitliecus trivirgatus, fig. 22).
Hennes kropp är 35, svansen 50 cm. lång. Färgen är ofvan gråbrun med rostfärgad
anstrykning, svansen är i spetsen svart. På hjessan finnas tre svarta, parallela
strimmor, och från nacken till svansroten löper ett bredt, ljusgulbrunt band.

Enligt Rengger förekommer mirikinan endast utefter Paraguayflodens högra
strand ned till 25° sydlig bredd. Man känner föga till hennes lif i fria tillståndet.
Hon tillbringar sin tid i träden; om natten går hon ut för att söka föda och
återvänder på morgonen till något ihåligt träd, der hon sofver hela dagen. Renggers
folk påträffade en gång ett par af dessa apor, som sof i ett ihåligt träd. De
uppskrämda djuren försökte fly, men voro så bländade af solljuset, att de hvarken kunde
hoppa eller klättra säkert. De tillfångatogos derför med lätthet, ehuru de försökte
försvara sig med sina hvassa tänder. Soflägret bestod af löf och mossa, hvaraf
tyckes framgå, att dessa djur hafva bestämda boningsplatser.

Den unga mirikinan låter lätt tämja sig; den gamla förblifver deremot alltid
vild och vill gerna bitas. Om hon vårdas omsorgsfullt, tål hon fångenskapen rätt
bra. Under dagen drager hon sig till baka i den mörkaste vrån och sofver. Väcker

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:29:12 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0074.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free