- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
56

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. HAND-DJUR (PRIMATES) -

2:A ORDNINGEN: Apor (Simiae) - 2:a Familjen: Nya verldens apor (Platyrrhini) - 3:e Familjen: Kloapor (Arctopitheci)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

man henne och icke håller henne vaken genom upprepade smekningar, insomnar
hon strax igen. Vid fullt dagsljus kan hon ej urskilja föremålen, och pupillen är
då knappt märkbar. Men vid aftonens inbrott vaknar hon; hennes pupill utvidgas
mer och mer, i samma mån som dagsljuset försvinner, och blir slutligen så stor, att
man knappast märker regnbågshinnan. Hennes ögon lysa liksom kattornas och
nattugglornas. Först i skymningen börjar hon gå omkring och söka efter föda.
Hennes rörelser äro lätta, men på jemn mark något oviga, emedan de bakre
extremiteterna äro längre än de främre. Deremot eger hon stor färdighet i att klättra och
hoppa från ett träd till ett annat. Under ljusa nätter lössläppte Rengger stundom
sin fångna mirikina på en med pomeransträd planterad, inhägnad gård. Hon
hoppade då lustigt från träd till träd, och det var ej möjligt att åter fånga henne förr
än på morgonen, då hon, bländad af solljuset, höll sig stilla bland trädens tätaste
qvistar. Under sina nattliga vandringar bemägtigade hon sig nästan hvarje gång
någon i träden sofvande fogel. Andra, som Rengger iakttog, visade en
utomordentlig färdighet i att fånga insekter. Om natten gaf hon ofta ett starkt, doft
ljud ifrån sig. Vrede uttryckte hon genom det upprepade ljudet: »grr, grr». Af
hennes sinnen tyckes hörseln vara det bäst utvecklade. Denna apas själsbegåfning,
säger Rengger, är ringa; hon lär sig aldrig känna sin husbonde, kommer ej, när
han ropar på henne, och är likgiltig för hans smekningar. Rengger har iakttagit
en hög grad af tillgifvenhet mellan hanne och hona. Bates deremot såg en
nattapa, som var mycket tam och visade största glädje, då hon smektes. Hon var allas
älskling för sina behagfulla rörelser, sin renlighet och sitt tilldragande väsen. Till
Europa kommer hon sällan. En mirikina, som jag egde, fördrog utan svårighet
gas- eller lampsken och var, då hon om aftonen blifvit rigtigt vaken, liflig samt klättrade
omkring i sin bur, ej olikt en mård.

Tredje Familjen: Kloapor (Arctopitheci).

De hithörande djuren skilja sig från begge de föregående familjerna derigenom
att de icke hafva egentliga framhänder, ty dessas tumme kan ej sättas emot de
öfriga fingrarne, hvilket deremot är fallet med bakhändernas tumme, som dessutom är
försedd med en flat nagel – alla de öfriga fingrarne äro beväpnade med klor. De
hafva sålunda snarare tassar än händer. Äfven tandbyggnaden är afvikande; de
hafva nemligen, liksom gamla verldens apor, 32 tänder, men i hvardera käkhalfvan
blott 2 äkta kindtänder, som äro försedda med två knölar, hvaremot de 3
mellantänderna äro kägelformiga, sammantryckta. Hufvudet är afrundadt, ansigtet temligen
platt, ögonen små och öronen stora. Kroppen är smärt, svansen lång och yfvig,,
pelsen silkesmjuk. Hos somliga arter äro öronen försedda med hårpenslar.

Deras utbredningskrets omfattar Sydamerikas nordliga länder och sträcker sig
norr ut ända till Mexiko, söder ut knappt öfver Brasilien. De bebo så väl de
fuktiga urskogarne vid kusterna, som de torra buskbeväxta skogstrakterna i det inre, och
påminna till hela sitt väsen lika mycket om ekorrar som om apor. Liksom de förra
klättra de med mycken vighet uppför och rundt omkring trädstammarne, men
föredraga de tjockare grenarne framför de tunnare qvistarne och våga aldrig längre hopp
från träd till träd. Man ser dem aldrig gå på två ben, och alltid trampa de på hela,
fotsulan. Kort efter soluppgången börja de sina ströftåg och genomvandra derunder

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:42:38 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/daggdjur/0076.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free