- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
63

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. HAND-DJUR (PRIMATES) -

3:E ORDNINGEN: Halfapor (Prosimii) - 1:a Familjen: Lemurer (Lemuridæ)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

MAKIER. LORIER.

bundet vid kaminen; han höll icke blott händerna utan äfven ansigtet så nära
elden, att han mer än en gång svedde skägget. För öfrigt var han lika liflig och
rörlig som nyfiken. Hans vänlighet sträckte sig till alla personer, som smekte
honom. En annan maki fortplantade sig i Paris i fångenskapen; efter fyra månader
födde honan en unge, som ej var större än en råtta, men hade öppna ögon. Det
lilla djuret hängde sig genast fast tvärs öfver buken på modern, som på allt sätt
sökte dölja det samma.

Hos Morniakin eller Akumban (Lemur macaco, fig. 25) skilja sig könen till
fårgen så betydligt från hvar andra, att man af dem gjort två olika arter. Hannen
är mer eller mindre rent svart, blott stundom med en rödbrun skiftning på
kroppssidorna och lemmarne; honan deremot varierar mera, likväl är hon i allmänhet
ljusare eller mörkare rostbrun, hvilken färg någon gång på ryggens midt öfvergår l
purpurrödbrunt, och har kinder, fötter och svans i regeln hvitaktiga, blott
undantagsvis rostbruna. Djurets längd är ungefär 90 cm., hvaraf mer än hälften kommer
på svansen.

Lorier. - Medan makierna åtminstone vid vissa tider visa sig mycket lifliga
och rörliga, äro deremot Lör i er na (Stenops) till sitt sinne verkliga trögdjur. De
äro små, nätta halfapor med smärt kropp, stort, rundadt hufvud och smala, spinkiga
lemmar, af hvilka det bakre paret är något längre än det främre. Svans saknas till
det yttre helt och hållet, nosen är spetsig, men kort, ögonen sitta tätt till sammans
och äro mycket stora, öronen äro af medelmåttig storlek och hårbeklädda.
Pekfin-gern är mycket kort, fjerde fingern deremot lång och på bakre händerna försedd
med en lång och spetsig klo. De få till detta slägte hörande arterna bebo Indiens
Öar och fastland. Om deras lif i fria tillståndet veta vi så godt som ingenting.

Den spensliga lorin (Stenops gracilis, fig. 26) är knappt så stor som en
ekorre, blott 25 cm. lång, med smärt kropp, stora ögon och spetsig nos, fina lemmar
och lång, silkesmjuk pels, hvars färg är ofvantill rödgrå och gulbrun, på undersidan
grå eller blekgul. Kring ögonen är färgen mörkare och afsticker bjert mot den ljusa
nosen. Hans hemvist är Ceylon, der han kallas »Teivangu». Om dagen sofver han
i ihåliga träd och kommer först fram på aftonen. I fria tillståndet har ännu ingen
naturforskare iakttagit honom, och han har först på senare tider förts lefvande till
Europa. I nyare tider har Tennent omtalat en teivaugu, som han haft fången,
»Han åt ris, frukter och särdeles gerna myror och andra insekter; äfven mjölk och
fogelkött tyckte han mycket om. Enligt infödingarnes försäkran skall han om
nätterna till och med smyga sig på påfoglarne, strypa dem och förtära deras hjerna.
Min fånge sof hela dagen i en högst egendomlig ställning: han fattade nemligen
stången, på hvilken han satt, ined alla fyra händerna, böjde sig derpå framåt och
dolde hufvudet djupt mellan bakbenen, sålunda liknande en mjukhårig boll.
Singa-leserne fånga honom for hans stora ögon, af hvilka de tro sig kunna bereda
trollmedel. För detta ändamål hålla de det stackars djuret nära elden, till dess
Ögonkloten brista.» En teivangu, som jag lyckats förvärfva, sofver hela dagen i den af
Tennent beskrifna ställningen och vaknar först i skymningen. På burens pinnar
och grenar rör han sig långsamt och ljudlöst, dock med en viss färdighet, men
alltid med mycken försigtighet, vid hvarje steg försäkrande sig om ny hållpunkt;
dervid utbreder han ofta benen, det ena från .det andra, längre än man skulle tro vara
möjligt; finner han ej genast ett stöd, trefvar han omkring med darrande armar och.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0083.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free