- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
72

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. HAND-DJUR (PRIMATES) -

4:E ORDNINGEN: Flädermöss (Chiroptera)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

72

FLADERMOSS.

öronlock, som tjenar både till att skydda örat för allt för starka ljud och till att.
uppfånga mycket svaga sådana. Det är otvifvelaktigt, att flädermössen redan på
temligen stort afstånd kunna höra de förbiflygande insekterna och att deras skarpa
hörsel i väsentlig mån vägleder dem under flygten. Afskär man de bladlika
bihangen eller öronflikarne och öronlocken, mista flädermössen all säkerhet i flygten och
stöta emot öfver allt.

Flädennössens själsbegåfning är ingalunda obetydlig. Deras hjerna är
jemförelsevis stor och försedd med vindningar, hvilket antyder, att deras förstånd ej kan
vara,ringa. Om deras minne och omdöme vittnar den omständigheten, att de alltid
återvända till samma plats och för vintersömnen utse de bäst passande orter. »En
flädermus», säger Koch, »väljer aldrig ett ställe, hvars ingång är osäker eller hotar
att tillstoppas.» Äfven sina fiender känna flädermössen och förstå att slugt
undkomma dem, liksom de å sin sida öfverlista de smådjur, som de förfölja. Så berättar
Ko l en a ti, att en flädermus, som jagade i en lindallé, skonade en fjärilshona,
emedan hon märkte, att denna ditlockade många hannar, som hon kunde bortsnappa.
Förgäfves skall man söka att fånga flädermöss genom att på en krok spetsa en fjäriL
De närma sig visserligen den fladdrande insekten, men märka snart det fina
tagelstrå, hvarvid kroken är fäst, och lemna försigtigtvis allt orördt. - Under god
behandling bli flädermössen ganska tama och tillgifna sin herre. Min broder hade en
långörad läderlapp, som följde honom genom alla rummen och åt flugor ur hans hand.

»Med flyghudens utbildning och form står flygförmågan i ett nära
sammanhang», säger Blasius. »Den största snabbheten i flygten har bland de
nordeuropeiska arterna Stora flädermusen (Vesperugo Noctula). Man ser henne stundom
redan före solnedgången flyga omkring med svalorna tornhögt och med snabba och
djerfva vändningar; och denna art har jemförelsevis de smalaste och längsta vingarnet
mer än tre gånger så långa som breda. Den svagaste flygförmågan hafva de arter,
som tillhöra slägtena Vespertilio och Hliinölophus; de hafva också i förhållande till
de öfriga de bredaste och kortaste vingarne.» I allmänhet är flädermössens flygt
föga ihållande. Den frambringas genom att oupphörligt röra armarne.
Flädermössen kunna ej såsom foglarne segla genom luften utan att röra vingarne, emedan
deras ben ej äro luftförande, kroppskaviteterna ej innehålla fogelkroppens stora
luftsäckar och, framför allt, emedan flädermössen sakna foglarnes stjert- och vingpennor.
För att lättare kunna utbreda flyghuden, bruka flädermössen under hvilan haka sig
fast med bakbenens klor vid något upphöjdt föremål och låta kroppen hänga med
hufvudet nedåt. Från släta marken hafva de svårt att höja sig till flygt;
de-kunna dock göra det genom att utbreda armarne och flyghuden, skjuta fötterna
under kroppen och taga ett par skutt, under det de flaxa med vingarne. Sedan de
sålunda lyckats höja sig, går flygten temligen snabbt framåt. Men huru tröttande den
är, ser man bäst deraf, att flädermössen ofta måste hvila sig under flygten och
derför haka sig fast vid grenar, utskjutande kanter af murar och dylikt. För öfrigt tjena
flädermössens händer icke uteslutande till att flyga med, utan äfven till att klättra
och springa med. Visserligen är ej alla arternas gång på marken så dålig, som man
.kunde förmoda, men den är dock i allmänhet temligen otymplig. Några arter kunna
emellertid springa nästan så snabbt som en råtta.

De olika arternas läten äro hvar andra mycket lika, skilja sig blott genom
större eller mindre styrka, låta ungefär som »krikrikri» och ljuda alltid obehagligt.

Alla flädermöss sofva om dagen. De flesta framkomma först i skymningen och
draga sig redan långt före soluppgången till baka till sina gömslen; några visa sig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0092.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free