- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
90

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

5:E ORDNINGEN: Rofdjur (Carnivora) - 1:a Familjen: Kattdjur (Felidæ)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Lejonet från Berberiet (Leo barbarus) har framkroppen mycket starkare
utvecklad än bakkroppen. Det tjocka, nästan fyrkantiga hufvudet förlänges i en
bred och trubbig nos, öronen äro afrundade, ögonen af medelstorlek, men lifliga och
eldiga; lemmarne äro utomordentligt starkt byggda och tassarne större än hos något
annat kattdjur. Pelsen är rödgul eller blekbrun; här och der äro håren svarta eller
hafva svarta spetsar. Hufvud och hals äro omgifna af en tjock man, som framtill
räcker ned på frambenen och baktill nästan till halfva ryggen och sidorna. Äfven
underlifvet är beklädt med långa hår, och på armbågarne samt framsidan af låren
finnas hårtofsar. Denna beskrifning har afseende på det fullväxta hanlejonet, som
har en höjd öfver manken af 80 till 90 cm. och en längd af 1,5 m., utom svansen,
som är 80 cm. lång. Nyfödda ungar äro omkring 33 cm. långa, de sakna man och
svanstofs, hafva en ullik, gråaktig hårbeklädnad med svarta fläckar på hufvudet och
benen och tvärstrimmor af samma färg på sidorna och svansen samt äro långs
ryggen svarta. Redan under första året försvinna Säckarne och strimmorna. Lejoninnan
liknar alltid mer eller mindre de yngre djuren och skiljer sig från hannen
hufvudsakligen genom saknaden af man. Denna art eller afart inskränker sig till
Atlasländerna.

Såsom blotta förändringar af en och samma grundform kunna vi anföra
Lejonet från Senegal (L. senegalensis, fig. 44 och 45), utmärkt genom tät, ljus man,
hvilken på kroppens undersida blir gleshårig eller alldeles saknas; och Kaplejonet
(L. capensis), som uppnår en ansenlig storlek och har mörk man. Det förra
tillhör mellersta och södra Afrika, från 20° nordlig bredd ända till Goda-hopps-udden,
der, såsom namnet säger, den senare afarten har sitt egentliga hemland, oaktadt den
synes äfven förekomma i Abessinien. Persiska lejonet (L. persicus), hvars man
består af blandade bruna och svarta hår, utbreder sig från Persien till Indien. Vi
känna dock ej detta djur tillräckligt för att kunna med säkerhet afgöra, huru vida
det har större likhet med Senegallejonet eller med Lejonet från Guzerate
(L. googratensis) i Indien. Detta lejon är betydligt mindre än de nyssnämnda
samslägtingarne och öfver hela kroppen ljust rödgult, utom den stora svanstofsen, som är
hvit; manen är ytterst obetydligt utvecklad, nästan blott antydd; huru vidt omkring
det utbreder sig är icke kändt.

I äldre tider hade lejonen mycket större utbredning än nu. På romarnes tid
funnos de icke blott i hela Afrika och Sydvestra Asien utan äfven i Grekland och
Macedonien, och bibeln omtalar lejonet – sannolikt det persiska – i Syrien och
Palestina. Lejonet från Berberiet lefde fordom i hela nordöstra Afrika och
påträffades nästan lika allmänt i Egypten som i Tunis eller Marocko. Numera finnes det
hvarken i nedre Nildalen eller utefter Medelhafvets södra kust. Men ännu i dag är
det ej sällsynt i Algier och Marocko, liksom det i Tunis och oasen Fessan är em
temligen vanlig företeelse. I Algier hafva lejonen på senare tiden märkbart aftagit
i antal dels genom fransmännens många krig med araberne, dels genom de franska
lejonjägarne, framför andra den berömde Jules Gérard. Gynsammare äro
förhållandena för Senegallejonet, men äfven detta drager sig undan icke blott för de
europeiska skjutvapnen, utan äfven for den inhemska befolkningens pilar och lansar.
Ännu för femtio år sedan hörde Ehrenberg och Hemprich dess rytande i södra,
Nubiens skogar, hvarest numera inga lejon finnas.

Lejonet lefver ensamt, och blott under parningstiden vistas hanne och hona till
sammans. Utom denna tid bebor hvarje lejon sitt eget område, utan att dock komma
i strid om födan med andra af sin art. Fast mer händer det ofta, att flera lejon

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0110.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free