- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
92

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

5:E ORDNINGEN: Rofdjur (Carnivora) - 1:a Familjen: Kattdjur (Felidæ)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

närhet kommer det icke förr än på sena natten. Dervid smyger det sig oftast i
allsköns tysthet till gårdarne och borttager boskapen. Stundom tillkännagifver det
dock sin närvaro genom sitt rytande, möjligen för att derigenom skrämma boskapen
att i sin blinda förskräckelse bryta sig ut ur inhägnaden och sprida sig, då den blir
ett lätt byte. Ett sådant öfverfall vill jag söka skildra efter hvad jag sjelf upplefvat.

Vid solnedgången har nomaden inföst sin hjord i den säkra »seriban», en ända
till 3 meter hög och ungefär 1 m. tjock, ytterst tät, af de mest taggiga
mimosagrenar sammanflätad inhägnad. Ett koppel vaksamma hundar håller vakt. Plötsligt
gifva de ett ljudligt skall ifrån sig och störta bort i mörkret, alla i en rigtning.
Man hör larmet af en kort strid, ett ursinnigt skällande och ett argt, hest tjut samt
slutligen segerskall – en hyena hade smugit omkring lägret, men måste efter ett
fåfängt försök att sätta sig till motvärn taga till flykten. För en leopard skulle det
knappt hafva gått bättre. Larmet förstummas emellertid, herdens hustru och barn
hafva gått till hvila i det ena tältet, männen hafva undangjort sina sista göromål
och begifva sig likaledes till sina sofplatser. Blott nattskärrans sång stör nattens
tystnad. Plötsligen höres dånet af ett lejons rytande. Nu gör detta djur skäl för
sitt namn »Essed». d. ä. »den upprorväckande»; ty ett verkligt uppror och den
största bestörtning visa sig i seriban. Fåren rusa alldeles utom sig mot törnhäckarne,
getterna bräka högt, hornboskapen tränger sig, stönande af ångest, till sammans i
orediga klungor, kamelerna försöka spränga sina band för att fly, hundarne tjuta
högt och klagande och söka jemrande skydd hos sin herre, som sjelf står darrande i
sitt tält och ej vågar, endast beväpnad med sin lans, möta en så fruktansvärd fiende,
utan måste finna sig i, att lejonet kommer närmare och gör skäl äfven för sitt
andra arabiska namn »Sabaa», d. ä. »hjordarnes dödare». Med ett väldigt språng
sätter lejonet öfver den höga törnhäcken för att utvälja ett offer. Ett enda slag af
dess fruktansvärda tassar fäller en tvåårig qviga; de starka tänderna sönderkrossa
det värnlösa djurets halskotor. Doft brummande ligger röfvaren på sitt byte; de
stora ögonen gnistra af segerglädje och roflystnad; med svansen piskar han luften.
Han lössläpper det döende djuret för ett ögonblick och griper det åter med sina
förkrossande käftar, tills det slutligen ej mera rör sig. Nu anträder han återtåget.
Han måste till baka öfver den höga inhägnaden och vill ej släppa sitt byte. Hela
hans oerhörda kraft erfordras för att med djuret i munnen kunna utföra språnget.
Men det lyckas: jag har sjelf sett en nära 3 m. hög seriba, öfver hvilken lejonet
hade hoppat med en två års qviga i munnen; jag såg ännu det intryck, som djurens
förenade tyngd hade åstadkommit i inhägnadens öfre kant. Med lätthet släpar
lejonet en sådan börda till sitt läger, och man kan ofta i sanden tydligt följa fåran
efter det sålunda bortsläpade djuret ända till den plats, der det blifvit sönderrifvet.
Man kan förstå, att alla djur, som känna denne farlige röfvare, nästan förlora
medvetandet af förfäran, så snart de höra hans rytande. Detta är ensamt i sitt slag och
kan ej jemföras med något annat lefvande väsens stämma. Araberne hafva ett
mycket betecknande ord derför: »raad» (åska). – Helt annorlunda än vid angrepp på
tama djur beter sig lejonet, när det har att göra med vilda djur, såsom antiloper,
giraffer, zebror eller bufflar. Det vet, att dessa kunna vädra sin fiende på temligen
långt håll och äro snabbfotade nog för att undgå honom. Derför lägger det sig i
bakhåll för sådana djur eller smyger sig, ofta i sällskap med andra af sin art,
ytterst försigtigt på dem mot vinden. I synnerhet vattenställena på stepperna i
mellersta och södra Afrika äro lönande jagtplatser för det samma.

Vanligen faller ett djur vid lejonets första angrepp. Den stora tyngd, som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0112.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free