- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
93

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

5:E ORDNINGEN: Rofdjur (Carnivora) - 1:a Familjen: Kattdjur (Felidæ)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

plötsligen faller på dess skuldror, dödsångesten och såren, som det i nästa ögonblick
erhåller, förhindra det att springa långt. Men misslyckas språnget, så förföljer
lejonet icke sitt rof, utan återvänder, liksom skamflat, till sitt bakhåll. Lejonet
föredrager större djur framför mindre. Vanligen förtär det blott det byte, som det sjelf
dödat, men stundom går det äfven på lik. Till ett byte, som det sjelf nedlagt,
återvänder det andra natten, men icke den tredje.

Menniskan angripes ytterst sällan af lejonet. I Sudan, der lejonet likväl är
mycket allmänt i många trakter, hör man åtminstone nästan aldrig berättas, att
någon menniska blifvit uppäten af lejon. Der falla många flera menniskor offer för
krokodiler, ja till och med för hyenor, än för lejon. I Sydafrika skall det förhålla
sig annorlunda, men man säger äfven, att kaffrerne hufvudsakligen lära hafva sig
sjelfva att tacka derför. Under dessa folkslags beständiga krig händer det nemligen
ofta, att de dödade fiendernas lik få ligga qvar i skogen. Kommer nu lejonet om
natten till ett sådant lik, som ännu är friskt, finner det naturligtvis ganska beqvämt
att stilla sin hunger derpå; men har det en gång fått smak på menniskokött,
föredrager det sådant framför annat och blir numera en »menniskoätare», såsom
kaffrerne då kalla det. Dessa försäkra, att dylika menniskoätande lejon ej sällan störta
sig på en lägereld och utan vidare taga med sig en eller annan af de sofvande
männen. Bland infödingarne liksom bland nybyggare råder den tron, att de
mörka menniskorna äro mera utsatta för dess angrepp än de hvita. – Oaktadt lejonet
dödar alla djur genast, påstår man, att det håller den menniska, som det anfallit,
under sina klor en stund och först senare med tassen gifver henne dråpslaget i bröstet.
Detta får väl anses som trovärdigt, ty äfven Livingstone, hvars berättelser
ingalunda bära pregeln af öfverdrift eller osanning, påstår det samma. Vid en hetsjagt,
som han anstälde med tillhjelp af invånarne i byn Mabotsa i Ostafrika, störtade sig
ett såradt lejon först på Livingstone sjelf och sårade honom svårt samt derefter
efter hvar andra på tvenne af hans följeslagare, innan det dog. Utan tvifvel
hade det varit en lätt sak för det starka djuret att döda alla tre personerna.

Att lejonen fly för menniskan, säga nästan alla trovärdiga iakttagare.
Svensken Sparrman, som reste i södra Afrika, berättar, att en landtman under en
spatsergång stötte på ett lejon; han lade an och sköt, men sköt bom; förföljd af
lejonet flydde han upp på en stenhög, der han stälde sig hållande gevärskolfven.
högt upp i vädret; lejonet lade sig omkring tjugu steg framför honom; efter en.
halftimme reste det sig, drog sig i början steg för steg till baka, och först då det
kommit ett stycke bort, började det att springa af alla krafter. Den, som vid ett
sammanträffande med ett lejon har mod nog att blifva lugnt stående, löper
sannolikt ej fara att blifva angripen. Det är ganska märkvärdigt, att lejonet enligt
flerfaldiga iakttagelser sällan angriper barn. Man känner exempel på, att det
fruktansvärda rofdjuret helt lugnt kommit fram till boningshus, utan att göra någon något
för när. Lichtenstein anför ett sådant exempel: »Vid Rietrivierspoort kommo vi
till en viss van Wycks boning. Under det vi läto våra lastdjur beta och sökte
skugga på förstuguqvisten, berättade van Wyck följande: ’Det är något öfver två
år sedan jag vågade ett svårt skott just på detta ställe, der vi nu stå. Här i
förstugan bredvid dörren satt min hustru, barnen lekte bredvid henne, och jag var
utanför på sidan om huset sysselsatt med min vagn, då plötsligen midt på ljusa dagen
ett stort lejon kom fram och lade sig i skuggan på tröskeln. Min hustru blef
ytterligt förskräckt, men som hon kände faran af att fly, stannade hon qvar på sin plats;
barnen flydde i hennes famn. Deras skrik gjorde mig uppmärksam; jag skyndade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0113.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free