- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
96

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

5:E ORDNINGEN: Rofdjur (Carnivora) - 1:a Familjen: Kattdjur (Felidæ)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mistat all rörelseförmåga, vågar man sig dit ned och binder rep om fötterna, med
hvilka man mödosamt halar upp djuret, ty ett fullväxt hanlejon väger ofta öfver 4
centner. Man skjuter äfven lejonet för stånd.

Min reskamrat i Afrika, Leo Buvry, skildrar på följande sätt lejonjagten.
»Det händer numera sällan, att araberne öppet förklara lejonet krig och drifva det
ur dess gömställe. Man uppsöker dess spår och gräfver vid sidan deraf ett ungefär
2 meter djupt hål, som är smalare upptill. I detta hål gömmer araben sig och
betäcker öppningen med qvistar. Der ligger han på lur under flera nätter, tills
lejonet på ett af sina ströftåg åter går samma väg. När rofdjuret kommit nära nog;
intill bakhållet, sigtar jägaren efter hufvudet eller hjertat. I mörkret är skottet
alltid osäkert, och om jägaren endast sårar lejonet, griper det med sina tassar allt i
närheten och bryter till och med af temligen grofva träd. Vanligtvis aflägsnar det
sig icke genast från stället, utan söker efter den dolda fienden och får då den
andra, dödande kulan. Nu kryper araben fram ur sitt gömsle, tänder upp en stor eld,
sveper in sig i sin burnus och tillbringar på detta sätt resten af natten. När
ändtligen den efterlängtade morgonen kommer, begifver vår arab sig till sin »duar», der
män, qvinnor och barn krypa fram ur tälten och lyckönska honom för hans
hjeltemod. De oundvikliga glädjeskotten aflossas, och en »diffa» eller glädjemåltid stärker
lejonbesegraren för hans resa till staden. Några vänner beledsaga honom, och tåget
sätter sig i rörelse. Öfver allt, der det kommer förbi en duar, skynda araberne fram
samt prisa jägarens mod och det dödade djurets styrka. En och annan sluter
sig äfven till tåget, så att det blir allt betydligare, ju mer det närmar sig staden.
Framför »Bureau arabe» göres halt. Jägaren träder in för att af chefen emottaga
den i lag stadgade belöningen. Denna belöpte sig ursprungligen till 100 francs,
men sedan jagten börjat bedrifvas mera regelrätt af både infödingarne och de
euroropeiska nybyggarne, har man nedsatt den till 50 francs. Efter utbetalandet af
premien begifver tåget sig till befälhafvande generalens bostad. Huden öfverlemnas
ofta åt honom i hopp om en motsvarande återskänk, men visar han ingen lust att
ega huden, så åtnöjer araben sig med ett varmt loftal öfver sin tapperhet, och
lejonhuden vandrar mot ett pris af 100 till 150 francs till en garfvare, som bearbetar
den till matta och säljer den för i medeltal 400 francs till genomresande eller
främlingar. Köttet öfverlemnas till en slagtare, som säljer det till européer för en half
franc skålpundet; i Algeriet ätes lejonkött gerna af dem. På sådant vis förtjenar
jägaren genom sitt skott ungefär 300 francs – en ofantlig summa för en arab.

Unga lejon utbjudas årligen till salu i Algeriets städer, och européerne betala
dem med 50 till 150 francs. Araberne fånga dem antingen medelst fallgropar, eller
följa de på nyfallen snö lejoninnans spår till hennes boning och bortröfva ungarne
under hennes frånvaro.»

Lejon, hvilka blifvit fångade såsom unga, kunna blifva mycket tama, om de
behandlas förståndigt. Ju mer deras vårdare sysselsätter sig med dem, desto
innerligare fästa de sig vid honom. Jag hade under två års tid en lejoninna, om hvilken
jag i korthet vill berätta följande: Hon blef inom kort hemmastadd i vår gård, der
hon fick springa omkring fritt. Snart följde hon mig som en hund och smekte mig
vid alla tillfällen. Efter några få veckor hade hon tillvällat sig herradömet öfver
alla gårdens djur, likväl mera i afsigt att leka med dem än för att göra dem något
ondt. Endast två gånger dödade och uppåt bon djur: den ena gången en apa, den
andra en gumse, med hvilken hon förut hade lekt. De flesta djur behandlade hon
med mycket öfvermod samt förtretade och oroade dem på alla sätt. Ett enda djur

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:29:12 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0116.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free