- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
97

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

5:E ORDNINGEN: Rofdjur (Carnivora) - 1:a Familjen: Kattdjur (Felidæ)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

visste att ingifva henne respekt. Det var en marabu-stork, som med sin väldiga,
kilformiga näbb gick henne in på lifvet och pryglade henne så, att hon efter en
långvarig kamp måste erkänna sig besegrad. Mot oss visade hon sig alltid älskvärd
och ärlig. Falskhet kände hon icke; till och med när hon en gång hade blifvit agad,
närmade hon sig efter några minuter till mig med samma förtrolighet som förut.
Hennes vrede gick ögonblickligen öfver, och en smekning kunde genast blidka henne.
Under resan från Kartum till Kairo på Nilen var hon inspärrad i en bur, så länge
seglingen fortfor, men släpptes lös, så snart vi lade till. Då sprang hon omkring
en lång stund som ett ystert föl. Vid dessa utflygter tillät hon sig flera gånger
dumma upptåg. Sålunda dödade hon i en by ett lam och bemägtigade sig i en
annan en liten negergosse, som jag dock lätt lyckades befria, ty mot mig visade hon
sig aldrig motsträfvig. I Kairo kunde jag gå och spatsera med henne, hvarvid jag
dock hade henne bunden vid en lina, och på öfverfarten från Alexandria till Triest
tog jag dagligen upp henne på däcket till allmän förnöjelse för de medresande.
Hon kom sedermera till Berlin, och jag återsåg henne ej på två år. Efter denna
tid besökte jag henne, och hon kände genast igen mig. – Med god föda kan
lejonet, såsom redan är nämndt, uthärda många år i fångenskapen. Det behöfver
ungefär 8 skålpund godt kött dagligen.

Få djur hafva varit föremål för så många fabler som lejonet. Underrättelserna
om det samma gå till baka ända till den äldsta forntiden. På egyptiska
fornminnen, som vi måste anse för minst 4000 år gamla, finnes det redan väl afbildadt. I
bibeln nämnes det på flera ställen, och det har hos hebreerne ej mindre än tio olika
namn. Greker och romare hafva äfven mycket att berätta om lejonet. – Den första
lejonkampen i Rom anordnades af edilen Scaevola, den andra af diktatorn Sulla.
Denne hade redan 100 lejon, men Pompejus lät 600 och Cæsar åtminstone 400
kämpa på arenan. M. Antonius for efter slaget vid Pharsalus genom staden med en
skådespelerska i en vagn, som drogs af lejon. Kartagern Hanno var den förste som
styrde ett tamt lejon med sina händer. Derför blef han emellertid landsförvist,
emedan man trodde, att den, som befattade sig med att tämja ett lejon, äfven sträfvade
att underkufva menniskorna. Hadrianus lät ofta på en gång döda 100 lejon i
cirkus, och Marcus Aurelius lät nedskjuta 100 med pilar. På detta sätt minskades
lejonens antal i den grad, att man förbjöd all enskild jagt på dem i Afrika för att
alltid hafva tillräckligt många för cirkus. Men först med eldvapnens upptäckt slog
egentligen förderfvets timme för det kungliga djuret.

*



Pumor. – Närmast beslägtade med lejonet anses några stora enfärgade
kattarter i Amerika, de s. k. Pumorna (Puma). Den smärta kroppen, det särdeles lilla
hufvudet, som saknar man, de starka lemmarne med kraftiga ramar, frånvaron af
strimmor, ringar och fläckar på huden, och den runda pupillen kunna betraktas
såsom kännetecken för denna grupp.

Den bäst kända arten är Kuguaren, Silfverlejonet eller Puman (Puma
concolor
, fig. 46), hvilken af nordamerikanerne kallas »panther» och af gauchos »leon».
Kroppslängden utgör ända till 1,20 m., svansens längd 65 cm. och höjden öfver manken
60 cm. Hårväxten är tät, kort och mjuk, på undersidan något rikare än på
öfversidan, men aldrig förlängd till en man. Färgen är vanligen mörkt rödgul och
mörkast på ryggen. Strupen och öronens insida äro hvita, öronens utsida svart. Mellan
hanne och hona finnes ingen skilnad i färgen; ungarne deremot skilja sig betydligt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0117.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free