- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
101

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

5:E ORDNINGEN: Rofdjur (Carnivora) - 1:a Familjen: Kattdjur (Felidæ)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

rörskogarne, grässnåren och de färgrika buskarne, bland hvilka tigern vanligen söker sin
bostad, för att vederlägga en sådan förmodan. Det händer ej sällan till och med
öfvade jägare, att de förbise en tiger, som befinner sig i deras omedelbara närhet.

Tigerns utbredning är mycket vidsträckt. Från 8° sydlig bredd till 53°
nordlig bredd finnes tigern allestädes i Asien. Som vestra gränsen för hans
utbredningsområde kan man anse sydranden af vestra Kaukasus, den östra bildas af Stilla
hafvet ända till nedre Amur, den södra af Java och Sumatra, den norra af södra
Sibirien eller ungefärligen Baikalsjöns breddgrad. Hans hufvudsäte är Ostindien, så
väl hitersta som bortersta. I Kina finnes han nästan öfver allt, och endast på Mongoliets
högslätter eller på de skoglösa och öde slätterna i Afganistan anträffas han icke.
Äfven på öarna i Indiska arkipelagen, med undantag af Java och Sumatra, tyckes
han saknas. Enstaka förlupiia tigrar träffas dock långt utöfver dessa gränser. Man
har funnit sådana på vestkusten af Kaspiska hafvet, på de kirgisiska stepperna
mellan floderna Irtisch och Ischim i Altai, ja till och med vid Irkutsk vid Lenafloden.

Man träffar tigern ej blott i jungler eller grässkogar med mycket rör och
buskar, utan äfven i stora högstamrniga skogar till en viss höjd öfver hafsytan. Till
betesplatserna i Högasiens bergstrakter går han aldrig upp, men så mycket oftare
förekommer han i närheten af byarne, ja till och med af städerna. De vassbeväxta
flodstränderna, de stora bambusnåren och andra busksnår äro hans älsklingsställen; men
framför allt skall han föredraga skuggan under en buskväxt, som kallas »korinta»,
emedan dess krona är så tät, att knappt en solstråle kan tränga igenom. Tigerns
förkärlek för korintan gör, att man vid jagter alltid först rigtar uppmärksamheten
på dessa buskar. Här gömmer han sig för att hvila och härifrån smyger han sig på
sitt byte. Han har alla en katts seder och vanor, endast utvecklade i förhållande
till hans storlek. Hans rörelser äro dock behagliga, liksom de mindre kattdjurens,
och derjemte särdeles, snabba, viga och uthålliga. Han smyger sig fram ljudlöst, kan
göra väldiga hopp, enligt Radde nära 9 m. långa, klättrar, oaktadt sin storlek,
raskt och vigt uppför trädstammarne, simmar öfver breda floder och ådagalägger
alltid en beundransvärd säkerhet i utförandet af hvarje särskild rörelse.

Han är ej något egentligt nattdjur, utan stryker omkring, liksom de flesta
kattdjur, vid hvarje tid på dygnet, om han äfven föredrager timmarne närmast före och
efter solens nedgång. Vid vattningsställen, vägar, skogsstigar och dylika ställen
lägger han sig på lur, helst i busksnår vid flodstränderna, emedan dels djuren komma
hit för att dricka, dels menniskorna för att förrätta sina fromma öfningar och
tvagningar. Af botgörande, som tidtals lefva vid de heliga strömmarne, blifva många
dödade af tigrar. Med undantag af de starkaste däggdjuren, såsom elefanten,
noshörningen, vilda buffeln och kanske rofdjuren, är intet däggdjur säkert för honom;
blir om vintern i nordligare länder födan knapp, försmår han icke en gång möss.
Sannolikt är han äfven farlig för större foglar, möjligen också för kräldjur. I alla
händelser känna honom påfoglarne väl. »Påfoglarne», mena javanerne, »förkunna för
ödemarkens invånare den timme, då tigern lemnar sin hviloplats.» Ingalunda med
orätt antager man, att påfoglar och tigrar alltid förekomma till sammans, hvilket
torde komma deraf, att begges lefnadssätt fordra samma slags snår.

Tigern lurar på och smyger sig fram till sitt byte som en orm, kastar sig
sedan pilsnabbt och med några få språng öfver det samma och hugger klorna in i
nacken med sådan styrka, att äfven ett starkt djur genast störtar till marken. De
sår han bibringar äro alltid utomordentligt farliga, ty ej blott klorna utan äfven
tårna intränga i köttet. Johnson har sett sådana sår, som voro 13 cm. djupa. En

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:42:38 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/daggdjur/0121.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free