- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
107

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

5:E ORDNINGEN: Rofdjur (Carnivora) - 1:a Familjen: Kattdjur (Felidæ)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sin jagt, är ej obetydlig. Oafsedt belöningen, som den lycklige skytten erhåller,
kan han i penningar förvandla skinnet, klorna, tänderna och fettet. Köttet ätes
sällan. Skinnet behandlas med något garfämne och skyddsmedel mot insekter,
hvarefter det vanligen kommer i européernes händer eller till Kina. Det värderas
mindre än panterskinn och användes antingen till häst-, sadel- eller slädtäcken, men i
Kina till madrasser.

Tigerns parningstid är olika efter de olika ländernas klimat. I regeln infaller
den 3 månader före våren. Efter 105 dagar föder honan två till tre ungar på en
otillgänglig plats, bland bamburör eller vass, helst under en korintas täta och
skuggiga löfhvalf. De nyfödda ungarne äro hälften så stora som en huskatt och, liksom
alla unga kattdjur, särdeles täcka varelser. Under de första veckorna lemnar
modern sina små endast när hungern drifver henne dertill. Men så snart de blifvit
något större och börja förtära fast föda, gör hon långa ströftåg och blir då dubbelt
farlig. Hannen bekymrar sig ej om sin afföda, men hjelper dock honan att försvara
ungarne, om det behöfs. Ej sällan lyckas det att bortröfva unga tigrar. Då får
man under flera nätter höra moderns ursinniga tjut, och hon visar sig dristigt i
närheten af byar och boningsplatser, der hon misstänker att hennes ungar äro gömda.

Man har i nyaste tid kommit långt äfven med tigerns tämjande; ofta våga
djurtämjare att gå in i buren och företaga konster med honom. Men detta är dock
alltid en farlig sak, och fullt förtroende förtjenar han aldrig. – Två tigrar, som jag
hade under min vård, helsade mig genom ett egendomligt fnysande, så snart jag
visade mig, och slickade vänligt min genom gallret sträckta hand; de visste, att jag
menade dem väl och visade sig tacksamma derför. Härpå finnas äfven andra
exempel. En ung tiger, som fördes till England, hade under resan funnit en vän i
skeppstimmermannen, som skötte och vårdade honom, men, om han uppförde sig
otillbörligt, äfven agade honom. Tigern fann sig som en hund i det ena som det andra,
och när hans väktare efter två år återsåg honom, igenkände han honom ej blott
genast, utan ådagalade äfven en så stor glädje, att timmermannen gick in till honom
i buren, der han emottogs af smekningar af alla slag. Först efter tre timmar
lyckades det honom att befria sig från sin allt för ömme vän. I likhet med lejonet
hafva fångna tigrar äfven visat vänskap för hundar, som man släppt in i buren till
dem. – Tigern fortplantar sig i fångenskapen. Man har till och med iakttagit, att
han parar sig med lejon och frambringar bastarder. – De indiska furstarne låta
stundom fångna tigrar kämpa med andra starka djur, i synnerhet med elefanter.
På Java får han kämpa mot bufflar.

De gamle lärde först sent känna tigern. I den heliga skrift omtalas han icke,
och äfven grekerne veta högst obetydligt om honom. Nearchos, Alexanders
fältherre, har visserligen sett en tigerhud, men ej djuret sjelft. Först Strabo berättar
något utförligare om tigern. För romarne var han fullkomligt okänd ända till
Varro’s tid, men sedan de utvidgat sitt rike ända till parternes område, fingo de genom
dem tigrar och förde dessa till Rom. Scaurus var den förste, som i Rom
förevisade en tam tiger i en bur. Claudius egde fyra. Sedermera kommo dessa djur
oftare till Rom, och Heliogabalus spände dem till och med framför sin vagn, då
han ville föreställa Bacchus. Avitus lät slutligen vid ett skådespel döda fem af dem,
hvilket aldrig förr varit sedt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0127.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free