- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
110

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

5:E ORDNINGEN: Rofdjur (Carnivora) - 1:a Familjen: Kattdjur (Felidæ)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och dylika, förtär han blott en del, utan att visa någon förkärlek för den ena eller
andra kroppsdelen; endast inelfvorna lemnar han orörda. Efter måltiden drager han
sig till baka ett stycke in i skogen för att sofva. På aftonen eller påföljande
morgon återvänder han till sitt byte, äter för andra gången deraf och lemnar sedan
resten åt gamarne. Enligt Humboldts iakttagelse göra dessa honom bytet stridigt
redan under hans måltider. Mer än två gånger äter jaguaren, enligt Rengger,
aldrig af ett dödadt djur, och ännu mindre förtär han åtel. Har han gjort sitt byte
på något afstånd från skogen, släpar han det, huru stort det än må vara, in i
snåren. Han dödar aldrig mer än ett boskapsdjur åt gången och skiljer sig derigenom
till sin fördel från andra större kattdjur.

En jaguar, som ej lärt känna menniskan, går ur vägen för henne eller
betraktar henne nyfiket på afstånd. »Ej sällan», säger Rengger, »stötte vi under vår
resa i vildmarken i norra Paraguay på en eller flera jaguarer, hvilka antingen flydde
in i den täta skogen eller satte sig ned vid skogsbrynet och lugnt betraktade vårt
tåg på afstånd. Det är äfven utan exempel, att en menniska blir anfallen af en
jaguar i de obebodda skogar, der Paraguay-örten insamlas. Men de jaguarer, som
uppehålla sig i bebodda trakter eller vid floder, der mycken skeppsfart idkas, förlora
snart rädslan för menniskan och angripa henne äfven. Har en jaguar en gång
smakat menniskokött, blir detta hans älsklingsföda, och nu anfaller han icke blott
menniskan, om han tillfälligtvis möter henne, utan han uppsöker henne äfven med
begärlighet. Enligt en allmän sägen skola de nattetid våga sig om bord på de vid
stranden fastbundna fartygen och bortröfva kött eller hundar, ja till och med
dödligt såra matroserna. Att de ej äro rädda för eld, är fullkomligt säkert.» Rengger
berättar vidare, att jaguaren aldrig dödar mer än en menniska på en gång, så vida
han ej tvingas dertill för sjelfförsvar, och att han föredrager negrer, mulatter eller
indianer framför de hvite. Detta går så långt, att i Paraguay en europé, som
måste tillbringa natten under bar himmel på ett farligt ställe, anser sig fullkomligt
säker, om han har svarta eller indianer till följeslagare. Sannolikt har de färgade
menniskornas starkt luktande hudutdunstning något tilldragande för honom, liksom
för många andra rofdjur.

För öfrigt tyckas jaguarerna stundom kunna vara rätt godmodiga. »I Altures»,
berättar Humboldt, »hörde vi omtalas ett egendomligt drag af en jaguar. Två
barn, en gosse och en flicka af åtta och nio års ålder, lekte nära intill byn. En
jaguar kom fram ur skogen och började hoppa omkring dem. Efter en stund slog
han med tassen gossen på hufvudet, först sakta, sedan hårdare, så att blodet rann.
Då flickan såg detta, tog hon en gren, hvarmed hon slog djuret tills det flydde.»

Dylika fall torde likväl vara ytterst sällsynta. På Maynas-slätten går, enligt
Pöppig, intet år förbi utan förlust af ett menniskolif genom jaguarer. De komma
på ljusa dagen till de bebodda ställena för att stjäla hundar, som utgöra deras
älsklingsföda. Särskildt beryktad är vägen genom de täta skogarne från Sapuosa till
Moyobamba, ty der hafva inom en mansålder omkring tjugu indianer, hvilka gjort
tjenst som brefbärare, blifvit sönderslitna.

Blir födan för knapp eller förföljelsen från menniskornas sida för stark, lemnar
jaguaren orten och begifver sig till en annan. Dervid låter han ej uppehålla sig af
den bredaste flod. Han är, såsom Renggerförsäkrar, en utmärkt simmare och
håller derunder hufvudet och hela ryggraden öfver vattenytan, så att man redan på
afstånd kan känna igen honom från alla andra simmande djur. Man skulle tro, att
en simmande jaguar vore lätt att döda, men äfven i vattnet är han farlig. Endast

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0130.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free