- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
111

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

5:E ORDNINGEN: Rofdjur (Carnivora) - 1:a Familjen: Kattdjur (Felidæ)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vana båtförare våga angripa honom, ty så snart han ser sig förföljd, och ännu mer
om han blir sårad, vänder han sig genast mot båten. Lyckas det honom att få en
klo öfver relingen, så svingar han sig om bord och kastar sig öfver jägarne. »Jag
var», säger Rengger, »år 1819, kort efter min ankomst till Assuncion, ögonvittne
till ett lyckligtvis endast löjligt uppträde vid en sådan jagt. En jaguar kom
simmande från motsatta stranden af floden. Tre båtkarlar, utländingar, sprungo,
oaktadt varningarna af en infödd, med en laddad bössa i båten och rodde mot djuret.
På ett afstånd af 1 till 2 m. aflossade en af dem bössan på jaguaren och sårade
honom. Innan de visste ordet af, fattade jaguaren tag i båtkanten och steg om bord
oaktadt alla slag af årorna och bösskolfven. Nu fans ingen annan utväg för
båtfolket än att hoppa i vattnet och försöka uppnå land genom simning. Jaguaren
satte sig ned i båten och lät sig i allsköns mak drifvas utför strömmen, tills han,
förföljd af några andra jägare, å sin sida hoppade i vattnet och sam till den
närbelägna stranden.»

Största delen af året lefver jaguaren ensam, men uncler månaderna augusti och
september uppsöka hanne och hona hvar andra. »Huru länge honan går drägtig»,
säger Rengger, »känner jag ej med säkerhet; sannolikt är det 3 till 3 1/2 månader.
Hon föder vanligtvis två, sällan tre, enligt sägen blinda ungar i den tätaste delen
af skogen eller i en grop under en trädrot. Under de första dagarne aflägsnar
modern sig aldrig långt från ungarne, och om hon ej tror dem vara i säkerhet, bär
hon dem i munnen till ett annat ställe. I allmänhet tyckes hennes moderskärlek
vara mycket stor, hon försvarar ungarne med raseri och förföljer milsvidt den, som
bortröfvar dem.»

I Paraguay och vid Paranas stränder uppfostrar man ej sällan unga jaguarer i
husen. Men då måste de hafva fångats medan de ännu dia. De leka med hundar
och kattor, men helst med träklot. Deras rörelser äro lätta och lifliga. Mot tredje
året och ännu förr affilar man ända till roten deras fram- och hörntänder samt
klipper klorna af dem; de kunna dock genom sin stora styrka ställa till olycka äfven
utan vapen. Så länge jaguaren ännu är ung, kan man tämja honom genom stryk,
senare är det svårt att beherska honom. Ädelmod och tacksamhet äro främmande
för honom; han visar ingen varaktig tillgifvenhet för sin vårdare eller för ett till
sammans med honom uppfostradt djur, och det är derför alltid vågadt att hålla
honom i fångenskap längre än ett år, utan att inspärra honom. – Min egen
erfarenhet från zoologiska trädgårdar hade fört mig till den åsigten, att det skulle vara
svårare att tämja jaguaren än andra leoparder och knappt möjligt att lära honom
konster; men Kreuzberg, en af de mest erfarne och skickligaste djurtämjare,
försäkrar, att just de vildaste jaguarer i regeln blifva de läraktigaste elever, dock blott
då de i djurtämjaren lärt sig känna en herre, mot hvilkens vilja det är fåfängt att
sätta sig upp. – Fångna jaguarer hafva ofta fortplantat sig.

I bebodda trakter jagas och dödas jaguaren på alla möjliga sätt. Man tror,
att han kan lefva tjugu år; dock torde han blott i de mest ödsliga vildmarker uppnå
en så hög ålder, ty i de befolkade delarne af Amerika dör väl knappt någon jaguar
en naturlig död. Det äldsta jagtsättet är det mest lömska, men tillika det, som
leder säkrast till målet, Indianerne döda honom nemligen med i det starka
urarigiftet doppade fina pilar, som afskjutas medelst bambu-blåsrör och träffa säkert på
temligen långt afstånd. Giftet verkar inom få minuter. – Ett mera djerft jagtsätt
är följande. Jägaren omlindar venstra armen med ett fårskinn och beväpnar sig med
en ungefär alnslång tveeggad knif eller dolk. Sålunda utrustad, uppsöker han med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0131.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free