- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
112

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

5:E ORDNINGEN: Rofdjur (Carnivora) - 1:a Familjen: Kattdjur (Felidæ)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

två eller tre hundar jaguaren. Denne sätter sig genast till motvärn mot hundarne,
jägaren närmar sig och retar honom vanligtvis med ord och åtbörder. Plötsligen
hoppar jaguaren med ett eller två språng på jägaren och reser sig till anfall,
liksom björnen, på bakbenen med uppspärradt gap. I detta ögonblick sträcker jägaren
fram den omvirade armen mot djurets framtassar, och lutande sig något åt höger,
stöter han dolken i jaguarens venstra sida. – Såsom man försäkrade Rengger,
gifves det äfven jägare, som äro nog oförvägna att angripa jaguaren endast beväpnade
med en klubba. Äfven dessa lära omlinda venstra armen med ett fårskinn, och när
jaguaren reser sig, gifva de honom med klubban ett slag på ländkotorna, så att han
faller ned med afbruten ryggrad. Han dödas sedan medelst några slag på nosen.
Enligt samme iakttagare jagas jaguaren i Paraguay mest på följande sätt. En god
skytt, åtföljd af två män, af hvilka den ene är beväpnad med en lans, den andre
med en fem fot lång tvågrenad gaffel, uppsöker jaguaren med sex till tio hundar.
Har jaguaren förut varit utsatt för jagt, flyr han för hundarne, men i annat fall
sätter han sig till motvärn eller klättrar upp i ett träd. Om han håller stånd för
hundarne, slå dessa en krets omkring honom och börja skälla på honom. De måste
vara mycket modiga och öfvade för att angripa honom, och likväl falla de ofta offer
för sitt mod. Utan möda krossar jaguaren ryggen eller uppsliter buken på dem med
ett enda slag; och ej ens ett tjog af de bästa hundar kan öfvervinna en fullväxt
jaguar. Så snart jägarne få sigte på rofdjuret, ställa de sig bredvid hvar andra med
skytten i midten; denne försöker skjuta jaguaren i hufvudet eller bröstet. Lyckas
skottet, kasta hundarne sig öfver djuret och slå det till marken, hvarefter
nederlaget lätt fullbordas. Skjuter man deremot bom eller blir jaguaren blott lindrigt
sårad, rusar han med ett förfärligt vrålande på skytten. Men när han reser sig på
bakbenen, framsträckes gaffeln mot honom, och lansbäraren gifver honom en stöt i
bröstet, men drager genast lansen till baka och gör sig beredd på en ny stöt, ty
den fallna jaguaren reser sig med största skyndsamhet och rusar på sina
motståndare, som mottaga honom med förnyade stötar, tills krafterna svika honom och
hundarne slutligen förmå fasthålla honom. – Paraguayerne angripa jaguaren för öfrigt
äfven ensamt med lans. Har han klättrat upp i ett träd, försöka de att kasta sin
lasso, som de alltid föra med sig, om halsen på honom. Detta tyckes jaguaren ej
bry sig mycket om, men så snart han fått rännsnaran om halsen, sätter ryttaren
sin häst, vid hvars bukgjord lassons andra ände är fastgjord, i galopp, rycker
jaguaren ned från trädet och släpar honom med sig ut på öppna fältet. Om djuret
ännu är vid lif, kastar en annan ryttare sin lasso om dess bakben, och begge
männen rida nu i motsatt rigtning och strypa sålunda jaguaren. Han skjutes äfven för
stånd, och på somliga ställen fångar man honom i fallgropar. – Jaguarens skinn
anses i Sydamerika hafva ringa värde och användes på sin höjd till mattor och
dylikt. Köttet ätes endast af botokuderne. Många indianer skola äfven förtära hans
fett, oaktadt dess starka lukt.

Ända sedan Aristoteles’ och Plinii tider herskar bland naturforskarne en
ännu i dag ej afgjord strid, huru vida tre af gamla verldens kattarter, som man
kallat leopard, parder eller pardel, panter och Sundapanter, äro sjelfständiga
arter eller blotta varieteter af en och samma art. Leopard och panter åtskildes
redan af de gamle, och för min del är jag af den åsigten, att de nämnda tre formerna
sins emellan skilja sig till det yttre åtminstone lika mycket från hvar andra som
jaguaren skiljer sig från dem.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:42:38 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/daggdjur/0132.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free