Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -
5:E ORDNINGEN: Rofdjur (Carnivora) - 1:a Familjen: Kattdjur (Felidæ)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)uppsyn. Såsom särskilda kännetecken kunna äfven anföras de svarta ringarne på
svansen och en gulhvit fläck på strupen. Kroppens längd är vanligen 80 cm., svansens
30 cm., skulderhöjden 35 till 42 cm. och kroppens vigt 8 till 9 kilogr. Pelsen är tät
och långhårig, hos hannen ljusgrå eller stundom svartgrå, hos honan gulgrå, ansigtet
är rödgult, öronen utanpå rostgrå, invändigt gulhvita. Från pannan löpa fyra parallela
svarta strimmor bakåt mellan öronen; de begge mellersta af dessa strimmor fortsättas
ett stycke på ryggen, der de förena sig och bilda en enda strimma, som fortlöper
långs ryggraden och svansens öfversida. Nedåt begge sidorna af kroppen gå flera
oregelbundna tvärstrimmor. Buksidan är gulaktig med några svarta fläckar, och
benen äro utvändigt försedda med några svarta tvärstrimmor.
Ännu i dag är vildkatten utbredd öfver nästan hela mellersta och södra
Europa; man har ej ens lyckats utrota honom i det eljest på rofdjur så fattiga
Storbritannien. Så vidt man vet, finnes han ej långt utom Europas gränser. Söder om
Kaukasus har man funnit honom i Grusien, men eljest är han ej känd från Asien.
Märkvärdigt är, att han saknas i Sverige, Norge och Ryssland; men i dessa länder
ersättes hans plats af lodjuret. Han lefver ensam i täta skogar, i synnerhet sådana
som äro rika på klippor, och har sitt tillhåll i bergskrefvor, gräfsvins- och räfkulor,
ihåliga träd m. m. Om vintern lemnar han någon gång skogen och slår sig ned i
afsides liggande uthus.
Först vid nattens inbrott börjar han sina jagttåg. Med den list, som är ett
utmärkande drag hos alla kattdjur, smyger han sig på foglar, harar och kaniner i
deras bon, kanske äfven ekorrar i träden. Större djur anfaller han på det sättet,
att han hoppar upp på deras rygg och biter genom halspulsådern. Efter ett
felsprång förföljer han ej djuret, utan söker sig ett nytt byte, liksom alla äkta
kattdjur. Till lycka för jagten består hans vanliga föda i råttor af alla slag samt i
småfoglar. Endast undantagsvis anfaller han större djur, men det händer dock, att
han vågar sig på till och med rådjurs- och hjortkalfvar. Vid sjöar och bäckar lurar
han på fisk och vattenfoglar, som han bemägtigar sig med mycken skicklighet. I
hönsgårdar gör han stor skada, och han är öfver hufvud taget i förhållande till sin
storlek ett farligt rofdjur, som lär dela de flesta af sina slägtingars blodtörst och
döda många flera djur än det kan förtära. Af denna orsak hatas och förföljes
vildkatten allmänt af jägarne, som ej hålla honom räkning för den nytta han gör
genom att utrota råttor och möss. Huru många af dessa skadedjur han kan förstöra,
framgår af en uppgift af Tschudi, som berättar, att man i en vildkatts mage fann
lemningarna af 26 möss. – Svårigheten att hålla vildkatten i fångenskap gör att
man mycket sällan får se honom i zoologiska trädgårdar.
Jagten på vildkatt kan blifva mycket farlig, ty om han såras, anfaller han ej
sällan menniskan. Med krökt rygg och upplyft svans nalkas han jägaren hväsande,
sätter sig ursinnigt till motvärn och hoppar upp på honom; han hugger sina
spetsiga klor så fast in i köttet, i synnerhet i bröstet, att man knappt kan lösslita dem,
och sådana sår äro svåra att läka. Nära min hembygd finnes en skogstrakt, som
ännu i dag kallas »den vilda katten» på grund af en olycklig jagthändelse. En
förföljd vildkatt hoppade nemligen der upp i nacken på en jägare, som han bet och
klöste så i hals och ansigte, att mannen dog redan samma dag under förfärliga
plågor.
De flesta forskare, och deras åsigt är äfven min, se i den Nubiska katten
(Felis maniculata) stamformen för vår vanliga tamkatt. Rüppell upptäckte denna
kattart i Nubien på vestra sidan om Nilen vid Ambukol i en ökenstepp, der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 16:42:38 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/daggdjur/0142.html
