- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
125

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

5:E ORDNINGEN: Rofdjur (Carnivora) - 1:a Familjen: Kattdjur (Felidæ)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

emedan hvar och en har tillfälle att göra iakttagelser öfver honom. Han är ett
utomordentligt vackert, renligt, nätt och behagligt djur. Hvarje rörelse hos honom är graciös,
och hans vighet är i sanning beundransvärd. Han går med afmätta steg, och med sina
sammetslena tassar, hvilkas klor äro omsorgsfullt indragna, vidrör han marken så lätt,
att hans gång är fullkomligt ljudlös för en menniskas öron. Endast när han förföljes af
andra djur eller blir hastigt skrämd, påskyndas hans gång till ett lopp i hastigt på hvar
andra följande språng, genom hvilka han nästan alltid räddar sig undan förföljelsen,
tack vare hans förmåga att begagna sig af gömställen och klättra upp på högre
föremål. Genom att spänna in klorna klättrar han snabbt och vigt uppför träd och
skrofliga murar, och han är i stånd att med ett enda språng uppnå en höjd af 2 till 3 m.
På fria fältet är hans lopp just ej så snabbt, åtminstone upphinnes han der lätt af
hvilken hund som helst. Hans vighet visar sig i synnerhet vid hopp, frivilliga eller
tvungna. Han må falla hur som helst, så kommer han dock alltid ned på fötterna.
Jag har flera gånger på försök hållit en katt med ryggen nedåt tätt öfver ett bord
eller en stol och släppt honom, men det har aldrig lyckats mig att få honom att
falla på ryggen. Så snart man släpper honom, vänder han sig blixtsnabbt och står
helt lugnt och stadigt på alla fyra benen. Huru han härvid bär sig åt för så korta
afstånd, är fullkomligt obegripligt; när han faller från en mera betydlig höjd, kan
man deremot lätt förklara saken, ty då använder han den utsträckta svansen till
styre och reglerar dermed fallets rigtning. Katten kan äfven simma, men denna
färdighet använder han blott i nödfall; frivilligt går han aldrig i vattnet, och han
undviker till och med regn med stor ängslighet. Liksom hunden sitter han på bakdelen
och stöder sig på begge framfötterna. När han sofver, rullar han i hop sig och
lägger sig på ena sidan. Han uppsöker då gerna ett mjukt och varmt underlag, men
tål i allmänhet ej att man täcker öfver honom.

Bland kattens sinnen äro känsel, syn och hörsel de mest utmärkta. Lukten
tyckes vara sämst, och han använder för undersökning på nära håll hellre morrhåren
än nosen. En mus, som man håller gömd i handen, får man hålla mycket nära
intill honom, innan han kan känna lukten deraf. Känseln är deremot mycket fin.
Morrhåren visa detta bäst, ty om man blott vidrör ett enda aldrig så sakta, rycker
katten genast till. Äfven i de mjuka tassarne har han känselförmåga, fastän i
underordnad grad. Synförmågan är utmärkt, och katten ser lika väl om dagen som om
natten. Han har förmåga att lämpa pupillen efter olika ljusstyrka, så att den
sammandrages vid starkt ljus och utvidgas vid svagt, hvarigenom ögat blir i stånd att
alltid förrätta sin tjenst på ett utmärkt sätt. Men af alla kattens sinnen står
hörseln främst. Lenz berättar: »Jag satt en gång ute på en bänk och läste. Då kom
en af mina kattor och klättrade efter gammal vana upp på mina skuldror. Som
detta störde mig i läsningen, lade jag katten på en kudde, som jag tog på mina
knän, och efter tio minuter tycktes han hafva fallit i djup sömn. Katten hade vändt
hufvudet, och således äfven öronen, åt söder. Plötsligen hoppade han baklänges med
oerhörd snabbhet. Jag såg förvånad efter honom och upptäckte en mus, som på
norra sidan om oss sprang från en buske till en annan öfver en slät stenläggning,
der hon naturligtvis ej kunde göra något buller. Jag mätte det afstånd, på hvilket
katten hade hört musen bakom sig – det uppgick till fulla 44 fot».

Kattens själsegenskaper misskännas oftast fullkomligt. Man anser honom för
ett trolöst, falskt och lömskt djur och tror, att man aldrig kan våga lita på honom.
Ända sedan min ungdom har jag sysselsatt mig mycket med kattor, och för min del
instämmer jag fullkomligt i de åsigter Scheitlin uttalat om deras anlag och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0145.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free