- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
134

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

5:E ORDNINGEN: Rofdjur (Carnivora) - 1:a Familjen: Kattdjur (Felidæ)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

dervid under hela timmar liggande på ryggen som en lat hund. Vid sina ströftåg
följer han alltid samma jagtstigar och trampar om vintern städse i sina gamla spår
så väl på bort- som återvägen. Flera loar, som jaga till sammans, trampa noga i
hvar andras spår, så att det ser ut som hade blott en framgått.

Lons egendomliga byggnad gör, att hans rörelser, jemförda med andra
kattdjurs, synas ovanliga, i viss mening till och med tunga; i hans uppträdande ligger
någonting stadigt, och han tager jemförelsevis långa steg. Men felas honom hans
anförvandter sirlighet, så står han dem icke efter i vighet och öfverträffar dem,
fastän han icke hör till dem som springa bäst, i rörelsernas hastighet och
uthållighet. Han smyger sig, ibland djupt nedtryckt, på sitt rof, döljer sig så mycket som
möjligt bakom dertill tjenliga föremål, undviker att göra buller, hoppar upp på
djuret med ett eller flera väldiga språng, slår in klorna i nacken och upprifver
halspulsådrorna med sina uddhvassa tänder. Han sitter qvar på djuret tills det dör, och
man känner till och med ett exempel på, att en ryttare af detta slag mot sin vilja
burits af sitt slagtoffer längre än han sjelf önskat. En norsk tidning berättar, att
en gethjord en dag kom hemspringande i största hast från den närbelägna skogen;
ett af djuren bar på sin rygg en ung lo, som slagit klorna så djupt in i halsen på
geten, att han ej kunde lösgöra sig; geten sprang i sin ångest fram och till baka,
tills det lyckades godsegarens söner att skjuta rofdjuret utan att skada geten. Blott
undantagsvis har man iakttagit, att lon förföljt sitt rof; lyckas icke språnget,
fortsätter han sin väg som om ingenting inträffat. – Lons byte utgöres af hvarje slags
djur, som han tror sig kunna besegra. Från minsta däggdjur eller fogel till rådjur
och elg eller tjäder och trapp är intet lefvande väsen säkert för honom; afgjordt
föredrager han större villebråd. Han blir härigenom ett stort skadedjur, så mycket mera
som han icke blott dödar mer än han äter, utan äfven af sitt byte blott uppslickar
blodet och förtär de bästa bitarne, men låter det öfriga ligga, ett välkommet mål
för vargar och räfvar. Den rikaste rådjurspark tillintetgöres af en lo, som under
någon tid lyckas undgå jägarens hämnande kula, och af getter och får tager han en
dryg tionde. Bechstein berättar, att en enda lo på en natt ref 30 får. På åtel
går han ej gerna, om ej hungern drifver honom dertill. Å fångna loar har jag
iakttagit, att de liksom huskatten leka med sitt offer. – I en undangömd håla, ofta äfven
i en utvidgad gräfsvins- eller räflya, under en trädrot eller en klippa, föder honan
två, högst tre, blinda ungar, som hon sedermera matar med möss, små foglar och
dylikt.

Lon tillhör icke de djur, som lätt uthärda fångenskapen, utan fordrar den allra
sorgfälligaste vård. Köld och elakt väder bekomma honom ej särdeles, blott han har
en torr liggplats och skyddas för drag; deremot ställer han desto större anspråk på
sitt foder, äter blott det bästa kött och fordrar mycken omvexling i föda. Äfven vid
mycket god behandling dör han ofta plötsligt af någon sjukdom, som först några
timmar före döden uppenbarar sig genom djurets ändrade beteende. Bättre lyckas
det, om lon får åtnjuta större frihet, såsom synes framgå af Loewis’ berättelse om
en tam lo, som han hade och som var sin egare innerligt tillgifven, sprang fritt
omkring i skogen, på gården och i rummen och var ett gissel för fjäderfät, men i
synnerhet med oblidkeligt raseri förföljde och sönderslet alla kattor, som kommo i dess
väg. – Lon fångas med saxar eller jagas med lock, på dref eller med hund. Med
menniskan inlåter han sig icke gerna, men kan, sårad eller drifven till det yttersta,
bli en ingalunda föraktlig motståndare, såsom framgår af löjtnant Åbergs berättelse
i Tidskrift för Jägare och Naturforskare 1833. Sedan han under flera timmar förföljt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0154.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free