- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
137

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

5:E ORDNINGEN: Rofdjur (Carnivora) - 1:a Familjen: Kattdjur (Felidæ)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tryckt mot marken, ytterst långsamt och döljande sig bakom alla hinder; så snart
han emellertid trodde sig vara bemärkt, påskyndade han sina steg och var efter
några språng plötsligen midt ibland djuren. Han grep en hona och följde med henne
omkring 200 steg, gaf henne derefter ett slag med tassen, slog omkull henne och
drack blodet ur den upprifna strupen. En af de andra geparderna hade
samtidigt blifvit lössläppt; men sedan han gjort fyra till fem förtviflade språng utan att
uppnå bytet, afstod han från förföljelsen, återvände knotande och satte sig på kärran.
Då gazellen stupat, sprang en af vårt följe fram, satte hufvan på geparden, uppskar
gazellens hals, uppsamlade blodet i ett kärl och höll det under nosen på geparden,
Gazellen fördes till kärran och instufvades i en låda under den samma, under det
geparden fick ett af djurets ben såsom sin andel af jagtbytet.»

Det är märkvärdigt, att man känner så litet af detta djurs lif i fria tillståndet.
Det fångas i snaror, och tämjandet erbjuder så godt som inga svårigheter. Jag tror
mig ej säga för mycket, när jag påstår, att inom hela kattfamiljen ej finnes något
så godmodigt djur som jagtleoparden, och jag betviflar, att någon vild kattart blir
så tam som han. Godmodighet är grunddraget i detta djurs väsen. Det faller
aldrig en bunden gepard in att afbita det smala snöre, vid hvilket man fängslat
honom. Han tänker aldrig på att göra den något ondt, som sysselsätter sig med
honom, och man kan utan fara gå fram till honom och klappa och smeka honom.
Med skenbar liknöjdhet emottager han smekningarna, och det högsta man kan ernå,
är att han spinner något fortare än vanligt. Så länge han är vaken, spinner han
nemligen oafbrutet, liksom kattorna, endast något starkare. Ofta står han hela
timmar orörlig, ser drömmande framför sig i en bestämd rigtning och spinner derunder
med välbehag. Vid sådana tillfällen få höns, dufvor, sparfvar, getter och får passera
förbi honom: han bevärdigar dem knappt med en blick. Endast af andra rofdjur
låter han störa sig i sin godmodiga maklighet. En förbigående hund fängslar
synbart hans uppmärksamhet: spinnandet upphör ögonblickligen, han betraktar skarpt
den vanligen något förlägna hunden, spetsar öronen och försöker kanske till och med
att göra några djerfva språng för att nå honom. Jag egde en gepard, som var så
tam, att han kunde föras omkring, bunden vid ett snöre som en hund. På detta sätt
spatserade jag med honom på gatorna. Så länge han endast såg menniskor, gick han
lugnt vid min sida, men annat blef det, om vi mötte hundar. Då visade han alltid
så stor oro, att det föll mig in att försöka hvad han skulle taga sig till, om han
fick åtnjuta åtminstone en viss grad af frihet. Jag band honom alltså vid ett snöre
af omkring 15 till 20 m. längd, vecklade snöret löst omkring handen och gick ut
att spatsera med honom. Två stora, lata byrackor korsade vår väg. Jack, så hette
min gepard, tittade förvånad på dem, upphörde att spinna och blef otålig; nu fattade
jag änden af snöret och släppte efter det öfriga, så att han fick spelrum.
Ögonblickligen lade han sig ned på marken och kröp på ofvan beskrifna sätt fram emot
hundarne, hvilka å sin sida helt förvånade betraktade hans besynnerliga åtbörder. Ju
närmare han kom hundarne, desto oroligare och på samma gång försigtigare blef
han. Slutligen trodde han sig vara nog nära, och nu störtade han med tre till fyra
väldiga språng på en af hundarne, upphann honom, oaktadt denne flydde, och slog
omkull honom med tassarne. Detta skedde på ett alldeles egendomligt sätt. Han
högg ej klorna i hunden, utan pryglade honom endast med framtassarne, tills han
föll omkull. Den stackars hunden fick dödsångest, när han såg kattansiktet öfver
sig, och började tjuta jemmerligt. Alla hundar på gatan kommo i uppror och tjöto
och skälde af medlidande; en tät folkhop samlade sig, och jag måste draga till mig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:29:12 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0157.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free