- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
140

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

5:E ORDNINGEN: Rofdjur (Carnivora) - 2:a Familjen: Hunddjur (Canidæ)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fram. – Hunddjurens sinnen äro förträffliga. Hörseln gifver knappt efter för
kattdjurens; luktförmågan är utvecklad i en beundransvärd grad, och äfven om deras
synförmåga kan man påstå, att hon är bättre än hos kattdjuren. – Ännu mera
utmärkta äro hunddjurens själsförmögenheter. De lägre arterna visa särdeles stor
list och slughet, stundom på bekostnad af modet, som andra deremot ega i hög grad;
men de högre stående hundarterna, och i synnerhet de, som umgås med menniskan
eller, rättare sagdt, hafva hängifvit sig åt henne med kropp och själ, bevisa
dagligen, att deras själsförmögenheter kunna ernå en utbildning som hos intet annat djur.
Den tama hunden och den vilda räfven handla med verkligt förnuftig öfverläggning
och utföra sorgfälligt genomtänkta planer, hvilkas utgång de i förväg beräkna med
största möjliga säkerhet. Det är detta förstånd, som har åstadkommit en så
innerlig förening mellan menniskan och hunden och som ställer honom öfver alla öfriga
djur. Derjemte äro hunddjuren roade af lek och skämt, muntra, godmodiga och
jemförelsevis milda till lynnet, fastän det äfven hos dem, som öfver allt, gifves undantag.

Hunddjurens föda består hufvudsakligen af animaliska ämnen, i synnerhet af
däggdjur och foglar. De förtära lika gerna friskt kött som förlegadt, för hvilket
alla arter till och med tyckas hafva en viss förkärlek. Några äta äfven gerna ben,
och andra hålla till och med till godo med exkrement. Dessutom förtära
hunddjuren kräldjur, fiskar, skaldjur, kräftor, insekter, honung, frukter, ja till och med
trädknoppar, växtskott, rötter, gräs och mossa. Somliga äro mycket glupska och döda
mer än de kunna förtära; dock visar sig aldrig deras blodtörst i den afskräckande
skepnad som hos kattdjuren.

Hunddjurens fruktsamhet är större än kattdjurens, och antalet af deras ungar
uppnår stundom nästan gränsen för det hos däggdjuren möjliga. I medeltal kan
man antaga, att hunddjuren föda mellan fyra och nio ungar åt gången; men man
känner likväl undantagsfall, då en framfödt 18, ja, ända till 23 valpar. Hos vargar
och räfvar händer det stundom, att fadern uppäter ungarne; men i allmänhet gör
sällskapligheten sig gällande äfven gent emot de späda ungarne. Modern visar städse
den mest uppoffrande kärlek för sin afkomma.

Urhundar. – Hundslägtet delas af Gray i många underafdelningar, dem han
anser för slägten. Främst bland dessa ställer han en grupp, inom hvilken man sökt
urformerna till våra hundar, hvarför den blifvit kallad Urhundar (Cuon). De hafva
blott 40 tänder, ett jemförelsevis bredt hufvud med kort nos, höga upprättstående
öron, som nedtill äro breda, uppåt tillspetsade, rund pupill, kraftig, i ljumskarne
indragen bål, yfvig och hängande svans, undersätsiga ben och starka, långhåriga tassar.
Alla arter, som enligt Murie’s åsigt äro afarter af en enda art, äro medelstora,
ifriga och skickliga jagtdjur, som tillhöra Asien och anträffas dels på Himalaya, dels
på halfön Dekan och dels på Sundaöarna och i Japan.

Såsom en nordligare form af de sydligare arterna betraktar Murie
Alphunden
eller Alpvargen (Cuon alpinus, fig. 59), 1,30 m. lång, hvaraf 35 cm. komma
på den långa ända till marken nående svansen. Pelsen är mycket lång och tät,
svansen mycket yfvig. Öfversidan är gråaktigt roströd, buksidan och benens insidor
äfvensom tassarne blekt isabellgula, svansen tydligt mörkare än öfverkroppen, örats
hårbeklädnad utanpå rödgul, på insidan hvit. Alpvargen förekommer i östra och
mellersta Asiens bergländer, enligt Radde i synnerhet i de berg, der Jeniseis östra,
källfloder upprinna, äfvensom i Amurdalen, der jägarne hysa stor fruktan för honom.
Han föredrager de vildaste bergstrakter och jagar, i flockar af 10 till 15 stycken, i
synnerhet hjortar. Dervid plägar flocken först kringränna sitt byte och sedan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0160.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free