- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
143

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

5:E ORDNINGEN: Rofdjur (Carnivora) - 2:a Familjen: Hunddjur (Canidæ)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

växtämnen. Han följer lemmeltågen och lifnär sig då uteslutande af dessa djur.
As älskar han med lidelse, och der han bor i samma trakt som loen, gör han rent
bord efter dennes måltider. Om höst och vinter deremot skonar han hvarken större
eller mindre husdjur – hästar, hornboskap och svin endast då de bilda slutna
hjordar och han sjelf ännu icke förenat sig med sina likar i skaror. Med vinterns
inbrott närmar han sig mer och mer befolkade trakter, kommer fram ända till de
yttersta husen i Petersburg, Moskwa och andra ryska städer, genomströfvar till och
med städer af Agrams storlek och drifver i mindre byar ordentlig jagt på hundar.
Alltid och öfver allt undviker han så länge som möjligt att inlåta sig med menniskan.
Att en af hunger pinad vargskara äfven öfverfaller, dödar och uppäter en menniska,
kan beklagligen icke förnekas; men så stora, som man föreställer sig dem, äro icke
farorna i de af vargar befolkade länderna. Ett värnlöst barn, en qvinna, som i otid
vågar sig utom byn, löpa oftast fara, men en man, om också blott beväpnad med
en påk, endast i sällsynta fall. Ensam vågar sig väl icke vargen på en fullväxt
menniska; af hungern pinade skaror kunna dock blifva farliga.

Vid sina jagter handlar vargen med samma list och slughet som räfven, af
hvilkens egenskaper han vid tillfälle äfven lägger i dagen en annan, nemligen
fräckhet. Han närmar sig det utsedda offret med yttersta försigtighet, smyger ljudlöst
fram, störtar sig på dess strupe och rycker det ned. Under timmar lurar han på
villebrådet vid en af detta begagnad gångstig. Vid gemensamma jagter förföljer en
del af skaran bytet, under det den andra söker afskära vägen för det; en räf, som
på sådant sätt inringats, är vanligen förlorad. Vid anfall på hjordar söka de först
bortlocka hundarne. För nomadfolken eller öfver hufvud dem, som idka
boskapsskötsel, är vargen den värsta fienden; på sina ställen gör han till och med
boskapsskötsel rent af omöjlig. I Lifland dödade vargarne år 1823 följande antal husdjur:
1,807 nötkreatur, 1,841 hästar, 15,182 får, 3,270 lam och getter, 4,190 svin, 703
hundar samt 1,873 gäss och höns. I storhertigdömet Posen dödade de 19 vuxna
personer och barn år 1820. I Sverige förekommer vargen hufvudsakligast i de norra
trakterna. Under stränga vintrar stryker han väl längre söder ut, men kan i
allmänhet betraktas såsom sällsynt söder om Helsingland och Dalarne. År 1878 t. ex.
dödades blott en varg i södra Sverige, år 1879 ingen söder om Jemtland. Medan
ännu 1839 ett antal af 535 vargar dödades i hela Sverige, hade detta antal år 1869
sjunkit till 25 och uppgick 1879 till 43, hvarvid dock är att märka, att vargarnes
talrikhet i Skandinavien visat sig vara periodiska vexlingar underkastad. Under min
vistelse i Spanien vintern mellan åren 1856 och 1857 fann man en gång två
polissoldater döda midt ibland en hop likaledes döda vargar. Männen hade kämpat så
länge de haft krut och kulor och derefter försvarat sig med bajonetten, tills trötthet
och köld öfverväldigat dem.

Intet under således, att detta farliga rofdjur, när det uppträder i mängd,
förorsakar ångest och förskräckelse bland så väl menniskor som djur. Hästen blir i
hög grad orolig, när han vädrat vargen. För goda hundar deremot synes intet större
nöje finnas än jagt på varg. Märkvärdigt är, att hatet mellan tvenne så nära
stående anförvandter som varg och hund kan nå en sådan höjd. På de ryska stepperna
stryker vargen nattetid ständigt omkring hjordarne. Hästhjordarne närmar han sig
dock med försigtighet och söker bortsnappa enstaka föl, som förirrat sig. Märka de
öfriga hästarne vargen, gå de utan fruktan emot honom, och om han ej viker,
angripa de honom med framhofvarne, hingstarne äfven med tänderna. Likaså försvara
sig svinen med stor framgång mot honom.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0163.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free