Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -
5:E ORDNINGEN: Rofdjur (Carnivora) - 2:a Familjen: Hunddjur (Canidæ)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)lång stör. – Den största nytta vargen bereder oss består i hans präktiga vinterpels.
De bästa skinnen fås från Sverige, Ryssland och Frankrike samt betalas med 16-18
kronor.
Den Vanliga schakalen (Canis aureus, Lupus aureus, fig. 61) kallades af
de gamle »guldvargen» och är sannolikt samma djur som de »räfvar» Simson
använde, då han satte eld på filistéernes åkrar. Namnet är af persiskt ursprung; i
orienten är han allom bekant och har ett rykte om sig, som bra mycket påminner
om räfvens hos oss. Nordafrika, vestra och södra Asien från Indien med Ceylon in
i Mindre Asien bilda schakalens egentliga hemland; dock förekommer han äfven i
Dalmatien och Grekland. Hans kroppslängd uppgår till 90 till 95 cm., hvaraf svansen
upptager 30 cm.; höjden öfver skuldrorna är 45 till 50 cm. Han är starkt byggd.
Hans nos är spetsigare än vargens, men trubbigare än räfvens, öronen äro korta,
ögonen hafva rund pupill; pelsen är måttligt långhårig, grof och till färgen svår att
beskrifva – en smutsgrått gulaktig bottenfärg, som på rygg och sidor drager mera
i svart, stundom nästan med svarta våglinier, på buksidan gulröd eller ljusgul,
strupen blek, hufvud och ben rödaktiga med inblandning af grått, öronens insida hvitgul.
I lefnadssättet bilda schakalerna en öfvergång mellan varg och räf, likna dock
mest den sistnämnde. De hålla sig alltid dolda om dagen; mot aftonen gifva de sig
ut på ströftåg i stora flockar och ådagalägga dervid större närgångenhet än någon
annan hundart. De gå till och med in i bebodda hus och taga för sig hvad ätbart
de komma öfver. Denna oförsynthet gör schakalen ännu mera obehaglig och
besvärlig än han är genom sitt beryktade tjut, som han oaflåtligt låter höra under
sina nattliga ströftåg. Den nytta han gör inskränker sig till att han förtär en
mängd as och fångar råttor. Större rofdjur följer han i stora skaror och gör slut
på alla öfverlefvorna af deras måltider. I fångenskap vänjer han sig vid menniskor,
och om han fångats som valp, skickar han sig fullkomligt som en vanlig hund;
äfven fortplantar han sig i fångenskapen. Hundarnes fruktansvärda sjukdom,
vattuskräck, hemsöker äfven schakalen.
*
Guldvargar. – Nya verldens Guldvargar (Chrysocyon) utmärkas, enligt Gray,
genom långt hufvud med spetsig nos, kort svans samt några mindre betydande
egenheter i skallens och tändernas byggnad.
Hit räknar Gray Prärivargen eller Coyoten (Canis latrans, fig. 62), som
står mellan vargen och räfven, men närmare vargen. Om den sistnämnde påminner
den starka bålen, om räfven deremot den spetsiga nosen. Halsen är kort och
kraftig, öronen temligen stora, den rikhåriga pelsens färg smutsigt gulgrå, på buksidan
ljusare. Han uppnår en längd af 1,40 m., hvaraf svansen upptager 40 cm., samt
en höjd af 55 cm. Han utbreder sig öfver Nordamerika ända ned till Mexiko och
är i synnerhet allmän på Missouris slätter, i Kalifornien och Kolumbien. Han är
rofgirig, slug och djerf. Under parningstiden, i januari och februari, höres hans
sällsamma mot slutet något utdragna skällande, som liknar räfvens läte. Pelsen är
värdelös. I fångenskap blir han tam som en hund och mycket vänlig, men blott
mot bekanta; ensam i en bur vantrifves han och tjuter jemmerligt, men misshandlar
allt sällskap, som han rår på; för andra djurs klagan hyser han stort deltagande och
instämmer alltid med sitt tjut.
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 16:42:38 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/daggdjur/0166.html
