Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -
5:E ORDNINGEN: Rofdjur (Carnivora) - 2:a Familjen: Hunddjur (Canidæ)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148 ROFDJUR.
att han är ett alster af flerfaldiga korsningar mellan några af de nämnda djuren,
en bastard af flera olika vilda hundar. »Vill man», säger Blasius, »skilja
hushunden såsom art från de öfriga Vargarne, så känner man ännu intet bättre
kännetecken än det, som Linné angifver, nemligen den åt venster böjda svansen. Hunden
är till sitt skelett, sin skalle och taudbyggnad en varg; likväl är det hvarken på
grund af skallen eller tandbyggnaden möjligt att förena honom med någon vild
vargart, ej heller att skarpt skilja honom från de kända vargarterna. Yåra europeiska
hundar stå med afseende på skallens egendomligheter emellan vargen och schakalen,
dock så, att egendomligheterna korsas, förenas och förändras på det mest
mångfaldiga sätt. Amerikanerne hafva haft hundar, innan den europeiska hunden fördes till
Amerika genom spaniorerne. I Mexiko funno spaniorerne stumma hundar.
Humboldt anför, att hundarne voro föremål för gudomlig dyrkan hos indianerne i Jauja
och Huanca, innan Inkan Pachacutec omvände dessa indianer till soldyrkan. Deras
prester blåste på skeletterade hundhufvuden, och hundskallar sanit hundmumier
funnos i de peruanska grafvarna från den äldsta tiden. Tschudi har undersökt dessa
skallar; han anser dem skilda från de europeiska hundarnes och tror att de
härstamma från en egen art, som han kallar Canis Ingce; de inhemska hundarne
betecknas äfven i peruanska språket med ett eget namn, »Runa-allco», för att skilja
dem från de europeiska, som förekomma förvildade i Sydamerika. Dessa hundar
skola i synnerhet vara fiendtligt sinnade mot européer. - Det är bekant, att
bastarder finnas mellan hund och varg. Bastarder mellan hund och schakal äro ej
heller sällsynta. Pallas berättar till och med, att bland ryssarne bastarder af hund
och räf anses som en känd sak; likväl stöder han detta påstående uppenbart ej på
egna iakttagelser. - Frågar man nu, efter dessa antydningar, om hunden är en
sjelfständig art, liksom vargen, schakalen och räfven, så är det svårt att bejaka denna
fråga. Intet enda vildt djur visar sådana afvikelser i skallen, i hela
kroppsbyggnaden, i den absoluta storleken. Men äfven de husdjur, hos hvilka vi måste antaga,
att arten i och för sig ännu är bibehållen oförfalskad och endast förändrad genom
täinjning och kultur, såsom häst, åsna, oxe, get, svin, kunna ej uppvisa sådana
motsatser, och ännu mindre kan man säga, att flera arter innehållas bland denna stora
mångfald af former. Lika godtyckligt som uppställandet af olika menniskoarter
skulle det vara att vilja åtskilja flera hundarter. Här föreligger uppenbarligen ett
faktum, som afviker från de eljest i naturen och kulturen iakttagna. Så vida man
vill bibehålla frågan på naturforskningens ståndpunkt, återstår då knappast någon
annan utväg än att bekänna sig till den åsigt, som Pallas hyllar: att hushundens
ursprung bör sökas i tämjandet och korsningen af de i olika länder ursprungliga
vargarterna. Denna åsigt är naturligtvis, liksom hvarje annan i denna fråga,
endast ett antagande, men om hon är grundad i naturen, måste det blifva möjligt
att genom omedelbart Jemförande af hund- och vargkranier upphöja henne till
fullkomlig öfvertygelse. Att på samma gång hundarternas oinskränkta korsningsförmåga
sins emellan och med vargen och schakalen bäst öfverensstämmer med denna åsigt,
är påtagligt. Att äfven hundarnes stora mångfald i kroppsform och storlek endast
på detta sätt får en motsvarighet t. ex. i de mångfaldiga hybrida växterna, till och
med i djurriket bland hönsen, är likaledes icke utan vigt. Äfvenledes äro de
förvildade hundarnes stora likhet i form och färg med schakalen och den vänskap, som
råder mellan beggedera, af stor betydelse. Äfven de förvildade hästarne närma sig
åter de vilda; getter, som från generation till generation under största delen af året
få drifva omkring fria i bergen, såsom i Dalniatien och många trakter af Italien,<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 16:42:38 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/daggdjur/0168.html
