- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
150

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

5:E ORDNINGEN: Rofdjur (Carnivora) - 2:a Familjen: Hunddjur (Canidæ)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

150

ROFDJUR.

nästan alla tätare skogar i Australien, i de igengrodda hålvägame, i de parklika
lundarne på slätterna, och till och med ute på dessa senare. Han är utbredd öfver
hela fastlandet och temligen allmän öfver allt. Med rätta anses han för
boskapshjordarnas värsta fiende, emot hvilken man sett sig nödsakad att företaga formliga krig.

I lefnadssätt och vanor liknar dingon snarare räfven än vargen. Liksom den
förre gömmer han sig hela dagen i sitt kryphål, när trakten är osäker, och först
emot natten kommer han åter fram för att börja sina ströftåg. Han liknar räfven
äfven deruti, att han sällan jagar i stort sällskap. Oftast ser man flockar af fem
till sex stycken, merendels en hynda med sina valpar. Der en åtel lockar dem, kan
man någon gång få se dem i större skaror, och inånga nybyggare påstå sig vid
sådana tillfällen hafva räknat åttio till hundra stycken. Det säges, att familjerna hålla
troget till samman och hafva sina egna jagtområden, hvilka de ej öfverskrida och
hvilka de käckt försvara mot hvarje intrång.

Innan nybyggarne börjat anställa ordnade skallgångar mot dingon, förlorade
de genom honom förvånande massor af boskap. Man försäkrar, att vid ett enda
schäfer! hade inom tre månader icke mindre än 1200 får fallit offer för dingons
roflystnad. Och ännu större förluster än de, som åstadkommas genom det blodbad,
dingon omedelbart anställer i hjorden, uppkomma genom den förskräckelse, som
åsynen af dingon injagar hos fåren. Dessa störta sig nemligen i vansinnig skrämsel åt
alla håll ut på stepperna ocli falla der offer antingen for nya fiender eller för
törsten. - Om dingon har tillfälle till flykt, undviker han alltid menniskan och
ådagalägger derunder med verkligt mästerskap räf ven s hela slughet och list. Men blir
han så hårdt ansatt, att flykt är omöjlig, vänder han sig med förtviflans raseri mot
sina fiender. - Bennet t har anfört några nästan otroliga bevis på, huru seglifvad
dingon är. En dingo hade blifvit Öfverraskad och så grundligt genompryglad, att
han efter all beräkning ej bort hafva en enda benknota hel i kroppen, men knappt
hade hans fiender aflägsnat sig några steg, förr än till deras öfverraskning det
skenbart döda djuret reste sig, ruskade på sig och helt hastigt gaf sig till skogs. En
annan, efter utseendet alldeles död dingo hade man burit in i en hydda för att fiå
honom. Redan var huden afdragen från halfva hufvudet, då dingon plötsligt
störtade upp och försökte bita den, som var sysselsatt med honom.

Man har vanligen hållit dingon för omöjlig att tämja. Då och då anträffas
han i infödingarnes sällskap, men endast i halfvildt tillstånd, och någon tillgifvenhet
för menniskan synes han ej visa. Dock har förekommit, att dingoer blifvit lika
tama soin våra vanliga hundar. I allmänhet forijlir han likväl vild och elak.

Från de förvildade hundarne öfvergå vi till dem, som visserligen icke hafva
några egare, men dock stå i ett visst beroende af menniskan. Engelsmännen kalla
dem Pariahundar, en benämniug, som förträffligt passar dessa stackars utstötta och
misshandlade djur. Redan i södra Europa föra hundarne ett annat lif än i det norra.
I Turkiet. Grekland och södra Ryssland svärma husvilla hundar omkring utanför sta-

7 u L_)

derna och komma äfven någon gång in på gatorna, men intränga aldrig på gårdarne,
från hvilka husets hundar snart skulle förjaga dem. De lefva hufvudsakligen af as,
men jaga äfven ibland på egen hand smärre djur, såsom råttor och dylikt. Äfven i
södra Spanien få böndernes hundar sällan någon föda i hemmet, de ströfva i
synnerhet om nätterna vida omkring på sjelfförsörjning. På Kanariöarna lär, enligt Bolie,
på senare tider hafva inträffat, att en och annan hund förvildats och anstalt stor
skada bland fårhjordar ne.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0170.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free