- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
151

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

5:E ORDNINGEN: Rofdjur (Carnivora) - 2:a Familjen: Hunddjur (Canidæ)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HUNDAR.

Alla egyptiska städer äro till större delen byggda på de gamla platsernas
ruiner, och hela berg af grus omgifva somliga af dem vida omkring, såsom fallet är
med t. ex. Alexandria och Kairo. Det är i synnerhet i dessa berg, som de
förvildade hundarne hafva sitt tillhåll. Här lefva de i fullkomlig frihet, sofva största
delen af dagen och drifva omkring på ströftåg under nätterna. Hvarje hund eger sina
hålor, som alltid äro anlagda med en viss egendomlig beräkning, minst två, af hvilka
den ena ligger mot öster och den andra mot vester. Men sträcker sig berget i en
sådan rigtning, att ingendera sidan eger skydd för nordanvixideri, så gräfva hundarne
sig ännu ett tredje hål mot söder, i hvilket de söka sin tillflykt, när den kalla
vinden blir dem för obehaglig i de vanliga hålorna. Hela morgonen till inemot
klockan tio tillbringa de i den åt öster vettande hålan för att njuta af morgonsolens
strålar, men så snart dessa blifva allt för varma, flyttar sig den ene hunden efter
den andre öfver på vestra sidan för att i sin der belägna håla fortsätta sin sömn.
Blir det äfven här för hett fram på eftermiddagen, klättrar hunden åter öfver
berget till ostsidan och afbidar der solnedgången. Vid denna tid börjar det blifva
lifligt bland bergen. Hundarne bilda större eller mindre flockar, och den tillfälliga
stämningen ger sig luft i högljudda yttringar af harm eller belåtenhet. Kring någon
större åtel, såsom en död åsna eller dylikt, församlas hela sällskapet till gemensam
måltid, efter hvilken inom kort knappast några benknotor återstå såsom vittnesbörd
om gä&ternas matlust. Äro de mycket hungriga, tillställa de dylika måltider äfven
om dagen, i synnerhet när de befara att förekommas af gamarne, deras svåraste
medtäflare om afskrädet. I allmänhet är as dessa hundars förnämsta föda, men någon gång
ser man dem äfven likt kattorna lura på råttor eller likt räfvarne smyga efter foglar.

Inom sina hemvist äro de förvildade hundarne i allmänhet försigtiga och skygga
samt undfly i synnerhet främlingar. Misshandlar man någon af dem, blir det ett
formligt uppror bland hela sällskapet. Ur hvarje håla f ramtitt ar ett nyfiket hufvud,
och inom några minuter är kullens topp full af hundar, som oafbrutet skälla. Jag
gjorde stundom jagt på dem, men blef snart ökänd och fruktad af alla, så att det
slutligen icke var möjligt att ens med skjutgevär komma åt någon. De föröka sig
ofta otroligt hastigt och blifva då en verklig landsplåga. Lyckligtvis äro de så
ytterst sällan behäftade med vattuskräck, att man knappt vet något exempel på att
de under galenskap bitit menniskor.

I Konstantinopel lefva hundarne i ett förhållande, ganska likt det nyss
skildrade. »Man kan», säger Häckländer, »icke föreställa sig denna stads gator utan
att dermed förena tanken på dessas beständiga invånare, de husvilla hundarne, hvilka
nian ser i tallösa skaror. Ehuru alla resande äro öfverens att framställa dem såsom
en verklig plåga för menniskorna, är man dock i allmänhet för mild i sina
beskrifningar öfver deras uppträdande. Dessa djur äro af en egendomlig race, som till det
yttre mest liknar våra vallhundar, utan att ega de senares böjda svans och korta
hårväxt. Man måste medgifva, att sådana som man ser dem lä tj ef allt smyga
omkring eller ligga och gassa sig i solskenet, förete de en fräckare och, man skulle
nästan kunna säga, pöbelaktigare uppsyn än något annat djur. Alla gator och öppna
platser äro öfversvämmade af dem, antingen stå de uppradade långs husen och vänta
på någon bit, som händelsevis kastas ut, eller ligga de midt på gatan, och turken,
som. noga aktar sig att tillfoga en lefvande varelse något ondt, går nr vägen för
dem. Jag har aldrig sett en museiman slå eller trampa på något af dessa djur.
Tvärt om kastar handtverkaren till dem Öfverlefvorna af sin måltid. Hvarje gata har
sina egna hundar, som icke lemna sin post, liksom i Europas större städer tiggarne

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:29:12 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0171.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free