- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
152

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

5:E ORDNINGEN: Rofdjur (Carnivora) - 2:a Familjen: Hunddjur (Canidæ)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

152

ROFDJUR.

hafva sina vissa distrikt, och ve den hund, som vågar sig in på ett främmande
område. Jag har ofta varit vittne till, huru de gemensamt öfverfallit ett sådant
olyckligt offer och formligen slitit det i stycken. Då vi köpte något ätbart vid ett hörn
af bazaren, fingo vi genast ett helfc följe af hundar, som icke lemnade oss förr än
på nästa gata, der en ny hop intog de förras plats såsom våra följeslagare. Så lugnt
än denna aflösning försiggår om dagen, kunna hundarne likväl om natten blifva
ganska farliga for en ensam främling, som förirrar sig på Stambuls gator, i
synnerhet om han ej är försedd med lykta.»

Äfven hos de nogaiska tatarerne vid Azowska sjön lär enligt Schlatters
berättelse ett liknande förhållande ega rum. Hunden uppskattas der ej så högt som
katten, hvilken har rätt att bo i huset, göra beqvämt åt sig hvar han behagar, äta
ur samma skål som barnen och sofva på samma madrass som husets menskliga
invånare. Katten räknas äfven till de rena djuren, och tataren är mån om att denne
profetens älskling aldrig må lida brist, under det hunden deremot knappt får sticka
sin nos inom dörren. Om södra Rysslands hundar berättar Kohl: »Under
vintern draga de i stora skaror hän till städerna för att krafsa i afskrädeshögarne och
snoka upp döda djurkroppar. I några städer, såsom Odessa, går vakt, som anställer
ständiga blodbad bland de herrelösa hundarne. Men detta hjelper föga, då man i
alla fall icke kan hindra att hundarne föröka sig på landsbygden, der de äro en
verklig landsplåga, som ej ens skonar trädgårdsmästarnes frukt och drufvor».

Under något bättre förhållanden lefva hundarne i Brasilien. »De tillhöra»,
säger H ens el, »i allmänhet ingen bestämd race, utan hafva på mångfaldigt sätt
korsat sig med hvar andra och urartat, hvarför ock deras drifter och sinnen icke
utvecklats i någon viss rigtning. De närma sig rner till hundens ursprungliga
tillstånd, då kampen för tillvaron tog alla sinnen i anspråk. I sjelfva verket föra dessa
hundar en sådan kamp, ty brasilianen, som är för lat att sörja för sin egen föda,
hyllar den grundsatsen, att man aldrig bör fodra hundarne för att ej inverka
hämmande på deras jagtifver. Från ungdomen äro de derför vana vid försakelser, men
äfven vid att stjäla och röfva. Milsvidt genomströfva de fälten, lockade af lukten
från döda och ruttnande djur, och kämpa med gamar och räfvar om bytet.
Tillgifvenhet för sina egare äfvensom trohet och lydnad komma sålunda sällan i fråga, och
med litet föda kan hvem som vill fästa dem vid sig. . Dock finnas landstrykare, som
blott så länge sluta sig till en herre, som det behagar dem, och lätt ombyta tjenst.
Om några i egentlig mening förvildade hundar har jag deremot aldrig hört talas.
Till form och färg vexla dessa hundar i hög grad, och någon bestämd racekarakter
kan ej upptäckas. Märkvärdig är deras förmåga att meddela sig med hvar andra,
t. ex. så snart en enda upptäckt ett as, äfven om detta befinner sig i en aflägsen
trakt. En dag befann jag mig jemte mina hundar i ett värdshus i urskogen.
Bakdörren till gästrummet öppnades, och sakta inkom en af mina hundar. Med den
enfaldigaste och likgiltigaste uppsyn i verlden spanade han efter en lämplig liggplats,
men for derunder förstulet med tungan öfver öfverläppen. Detta iakttog en af de
andra hundarne, hvilken utmärkte sig för sin slughet. Långsamt reste han sig och
närmade sig den nyss inkomne, hvilken förstod afsigten och såsom en ertappad
förbrytare lät hufvud och öron hänga. Den andra vädrade på hans nos från ena
vinkeln till den andra, sänkte derpå nosen till marken och skyndade sig försigtigt
utur rummet genom bakdörren. Jag ilade efter honom och såg honom försvinna i en
häck. Jag hade knappast följt honom trehundra steg förr än jag hörde honom krossa
ben i häcken: han kalasade der på en död kalf.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:42:38 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/daggdjur/0172.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free