- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
155

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

5:E ORDNINGEN: Rofdjur (Carnivora) - 2:a Familjen: Hunddjur (Canidæ)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HUNDAR.

155

till marken och släpper ej sitt offer utan sin herres befallning. Lägst bland
hundarne står ovedersägligen mopsen.

Det finnes intet annat djur, om hvars själsförmögenheter vi med större skäl
kunna säga, att ingenting annat än saknaden af språket skiljer det från menniskan.
Intet djur har skänkt oss så många bevis på förstånd, eftertanke, minne,
slutledningsförmåga, inbillningskraft eller till och med sedliga egenskaper, och intet har så väl
förtjenat att ofta framställas såsom mönster för menniskan. Huru mycket hafva vi
icke hört förtäljas om hans läraktighet! Han dansar, slår trumma och går på lina,
han står på post, stormar och försvarar fästningar, han känner noterna, siffertalen,
korten och bokstäfverna, han tager mössan från hufvudet på en, hemtar tofflorna,
drager af stöflarne, förstår ögon- och minspråket och mycket annat.»

Af allt detta framgår, att hundarne äro sins emellan lika skiljaktiga i andligt
som i kroppsligt hänseende. Osviklig trohet och tillgifvenhet, vaksamhet, mildhet,
tjenstvillighet och vänlighet äro grunddragen i hundens andliga väsen, men ingen
hund förenar hos sig alla dessa egenskaper i lika hög grad, hos den ene framträder
företrädesvis ett drag, hos den andre ett annat, och uppfostran gör härvid mera än
man i allmänhet tror. Endast goda menniskor kunna uppfostra goda hundar, och
endast männen äro mägtiga att dressera hundar till förståndiga väsen. Qvinnor
kunna icke uppfostra dem, och derför blifva äfven knähundarne alltid bortklemade,
nyckfulla och icke sällan lömska varelser.

Hos nästan alla hundar återfinna vi emellertid vissa egenheter. De tjuta och
skälla åt månen, utan att man kan angifva något skäl derför. Alla springa efter
hvad helst, som hastigt passerar förbi dem, antingen det är menniskor eller djur,
vagnar, kulor, stenar eller dylikt, och försöka gripa det, äfven om det är ett för dem
fullkomligt gagnlöst ting. De äro i högsta grad fiendtligt sinnade mot vissa djur,
utan någon särskild anledning. Sålunda hata nästan alla hundar kattor och
igelkottar, de tyckas finna ett verkligt nöje uti att plåga sig sjelfva genom att bita i
dessa senare, ehuru de veta, att de alltid lemna leken med blodig nos. Högst
märkvärdig är hundens förkänsla af väderleksförändringar. Hans utdunstning antager en
vidrig lukt vid annalkande regnväder.

Sins emellan äro hundarne i allmänhet icke särdeles fördragsamma. Två
hundar, som mötas, nosa först på hvar andra och drabba derefter merendels till samman
i slagsmål, så framt icke någon mera förtrolig bekantskap uppstår. I sina
vänskapsförhållanden äro de dock trogna och bistå hvar andra i nöd och lust; äfven med
andra djur ingår hunden ofta vänskapsförbund, så att till och med det vanliga
ordspråket: »lefva som hund och katt», stundom kommer på skam.

Två gånger om året, merendels i februari och augusti, inträffar parningstiden,
som räcker 9-14 dagar, och 63 dagar derefter födas valparne på något mörkt ställe,
i allmänhet 3 till 10, vanligast 4 till 6, i ytterst sällsynta fall 20 stycken och derutöfver.
De hafva framtänder nedan vid födelsen, men äro blinda de första tio till tolf dagarne.
Modern älskar sina ungar högre än allt annat, närer, vaktar, slickar, värmer och
försvarar dem, och bär dem från ett ställe till ett annat genom att med tänderna fatta
dem i den lösa nackhuden. Man har de mest rörande berättelser om moderskärlek
bland hundar. Så förtäljer Bechsteiii om en hynda, som följt sin herre på en resa
till ett tolf svenska mil aflägset ställe och der nedkommit med sju valpar, huru hon
halftannat dygn derefter återkom till sin redan återvände herres hem med alla sina
valpar. Hon hade burit dem en och en i sänder det ena stycket efter det andra af
hela den långa vägen, som hon således tillryggalagt tretton gånger. I allmänhet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0175.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free