- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
156

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

5:E ORDNINGEN: Rofdjur (Carnivora) - 2:a Familjen: Hunddjur (Canidæ)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

156

ROFDJUR.

låter man hyndan behålla endast två eller tre, högst fyra valpar, ty de behöfva
mera föda än modern skulle kunna vara i stånd att gifva dem alla. Det är
naturligt att man måste fodra den digifvande hyndan tillräckligt och kraftigt. Så länge
hon gifver di, är hennes sinne särdeles kärleksfullt och mildt, så att man kan
förmå henne att åtaga sig äfven andra djurs ungar, såsom kattens eller kaninens.
Dock synes kattan under samma omständigheter vara ännu vänligare mot dylika
fosterbarn än hyndan. Vanligen låter man valparne dia sex veckor, och för att
af-vänja dem behöfver man endast under någon tid gifva modern knappare föda, då
hon snart icke mera låter dem dia. I tredje eller fjerde månaden falla ungarne sina
första tänder, och redan i sjette månaden bekymra de sig icke vidare om modern.

Redan i tolfte året inträder hunden i gubbåldern, men man vet exempel på,
att hundar lefvat tjugusex och ända till trettio år. De flesta dö af sjukdomar, för
hvilka hundar ganska mycket äro utsatta. En ofta förekommande hundsjukdom är
skabb, en vanlig följd af för fet eller för salt föda, dåligt vatten, osnygghet och
brist på kroppsrörelse. Unga hundar lida ofta af den s. k. valpsjukan, för hvilken
nära hälften af alla europeiska hundar falla offer. Den består egentligen af en
inflammation i slemhinnorna, uppkommen genom förkylning, och förekommer
vanligast mellan fjerde och nionde månaderna. Himdarnes farligaste sjukdom är likväl
vattuskräckeii eller hundgalenskapen, hvilken äfven kan från en deraf lidande hund
meddelas åt andra husdjur och till cch med åt menniskan. Vanligast förekommer
denna sjukdom hos äldre hundar, antingen sommartiden under stark värme eller
vintertiden under ovanligt stark köld. Brist på vatten och hindrad parningsdrift synas
vara de hufvudsakligaste orsakerna till sjukdomen, som man igenkänner derpå, att
hunden ändrar sitt vanliga beteende, blifver lömsk och morrar mot sin herre, visar sig
ovanligt sömnig och nedstämd till lynnet, uppsöker varma liggplatser, slickar på
maten utan att äta, dricker vatten begärligt men allt jemt i mindre och mindre
qvantiteter, och bär sig i allmänhet oroligt och ängsligt åt. Osvikliga kännetecken äro
äfven att rösten förändras till ett hest tjut, att matlusten försvinner, att han får
svårt för att svälja, dreglar, ofta går bort, slickar och slukar onjutbara saker samt
vid längre framskriden sjukdom nafsar och biter omkring sig utan anledning.
Under sjukdomens förlopp inträder vanligen förstoppning, öron och svans hänga slappt,
ögat blir matt och blicken skelande. Längre fram blir ögat rödt och inflammeradt.
Hunden blir okänslig för smekningar, olydig, mer och mer orolig och skygg, blicken
blir antingen stel eller vild, hufvudet hänger, ögonen och kindtrakten svullna,
tungan rodnar starkt och hänger ur munnen, vid hvilkens sidor ett segt slem rinner.
Snart morrar han blott utan att skälla, igenkänner icke mera sina bekanta och
slutligen icke sin egen herre. Så mycket han än längtar efter vatten, kan han ej dricka,
och när det tvingas i honom, förorsakar det kramp och konvulsioner. Senare
inträder afsky för vatten och alla flytande ämnen, sjuklingen vill icke längre ligga, utan
smyger omkring ined hängande svans. Nu först utvecklar sig sjukdomen till
antingen stilla eller rasande galenskap. Vid den stilla galenskapen blifva ögonen
inflammerade men stela, tungan blåaktig och hängande, munnen öppen och
munvink-larne betäckta af hvit fradga. Med indragen svans och sänkt hufvud löper han
rag-lande vidt omkring och biter allt hvad han kommer öfver, i synnerhet andra
hundar. Träffar han härvid på något oöfverstigligt hinder, löper han rundt omkringT
tills han andfådd faller ned. Vid den rasande galenskapen deremot äro ögonen
gnistrande, pupillerna vidgade, den öppna munnen betäckt af endast föga slem och den
blåaktiga tungan hängande. Han visar en hög grad af trots och lömskhet, till och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0176.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free