- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
157

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

5:E ORDNINGEN: Rofdjur (Carnivora) - 2:a Familjen: Hunddjur (Canidæ)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HUND AK.

157

med mot sin herre, nafsar efter flugor, anfaller höns och söndersliter dem utan att
äta dem, lockar till sig andra hundar, som han öfverfaller, gnisslar med tänderna,
förvrider ansigtet, jemrar sig och slickar sig om lapparne med sin inflammerade
tunga. Han vänder sig raglande från vatten, men simmar likväl ibland öfver
bäckar och pussar, biter i allt, hvad han kommer öfver, till och med liflösa ting;
bandhunden biter i sin kedja. Det arma djuret synes lida förfärliga qval, ty det dör
under krampaktiga ryckningar, vanligtvis på sjette eller åttonde, ibland på fjerde
och sällan först på nionde dygnet. Redan grekerne kände hundgalenskapen, ehuru
den är långt mindre vanlig i södra än i norra Europa. I de mycket kalla eller
mycket varma klimaten förekommer sjukdomen nästan aldrig. Ännu har man icke
lyckats finna något botemedel, hvilket är så mycket sorgligare, som många
menniskor förlora lifvet genom rasande hundars bett. Enligt officiella uppgifter hafva i
Preussen under åren 1810-1819 öfver 1600 menniskor dött af denna orsak.
Tränger giftet en gång in i blodet, är i allmänhet den bitne ohjelpligen förlorad, så
framt icke såret skyndsamt brännes med lapis eller glödande jern, eller det
angripna stället utskäres. Man påstår sig på senare tider hafva iakttagit, att
galenskapen mindre ofta angriper hundar, som bära munkorg, än andra, men denna
erfarenhet är ännu for ny for att vara tillförlitlig. - Uet säkraste tecknet på en
hunds helsa är hans kalla, fuktiga nos. Är denna het och torr samt hunden saknar
matlust, kan man vara viss om att han är sjuk. Blir han ej snart bättre, finnes
föga hopp om hans vederfående, ty blott få hundar lyckas genomgå svårare
sjukdomar. - De flesta hundar äro plågade af ohyra. Denna fordrifves bäst genom att
lägga ett lager aska under hundens stråbädd eller ingnida honom sjelf med persiskt
insektpulver. Så kallade fästingar, hvilka ofta plåga hunden mycket, fördrifvas genom
tvättning med brännvin, saltvatten eller tobakssaft; man bör akta sig att utrycka
dem, emedan djurens hufvuden lätt fastna i huden och förorsaka bulnader.
Binnikemasken är svårare att fördrifva. I sjmnerhet lida jagthundar af denna parasit,
hvilken de förtära såsom larv med inelfvorna af det dödade villebrådet. En dekokt på
den abessiniska kussoblomman är ett godt medel, likaså nypon med sina kärnor och
hår inblandade i maten.

Hundens nytta såsom husdjur är utomordentlig. Mina läsare veta nog af egen
erfarenhet, hvilket gagn han bereder de civiliserade folken, men ännu större värde
eger han för de vilda folkslagen. På Stilla hafvets öar ätes hans kött, liksom hos
tunguserne, kineserne, niamniamfolket, eskimåerne och Nordamerikas indianer. »På
Guldkusten i Afrika», berättar Bosmann, »föres hunden, ordentligt gödd, till torgs,
och hans kött ätes helst af allt; likaså i Angolane, der man ibland gifver flera
slafvar i utbyte mot en hund.» På Nya Zeeland och kringliggande öar skattar man
hundköttet högre än svinkött. I Kina ser man ofta slagtare bärande slagtade
hun-clar. I norra Asien väfver man kläder af hans hår och i Europa bereder man
hundskinnet till mössor, muffar och dylikt. Af hans knotor och senor bereder man lim,
och det smidiga, mjuka hundskinnet begagnas logarfvadt till dansskor och
hvitgarf-vadt till handskar. Håret nyttjas till stoppning i dynor, fettet till maskinsmörja,
och fordom begagnades det till och med såsom medel mot lungsot. Till och med
hundens exkrement har begagnats i medicinen under namnet »grekiskt hvitt» (album
grcecum).

Redan i långt aflägsna tider erkändes hundens värde och nytta, ehuru han rönt
ganska olika behandling och anseende. Sokrates plägade svära vid hunden.
A lexa n cl er den store blef så bedröfvad öfver förlusten af en favorithund, att han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:29:12 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0177.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free