- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
158

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

5:E ORDNINGEN: Rofdjur (Carnivora) - 2:a Familjen: Hunddjur (Canidæ)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

158

ROFDJUR.

till dennes ära lät uppbygga en stad med tempel. Homer besjunger Argos, Odys-.
seus’ hund, på ett verkligen rörande sätt. Plutarch ärar Melampithos, en
korintisk köpmans hund, hvilken sam tvärs öfver hafvet efter sin herre. Den trogne
Phi-leros är förevigad genom grekiska grafskrifter. I romerska historien berättas om en
hund, som under ett sorgligt tjut följde sin afrättade herres lik i Tibern. Soter,
den ende öfverlefvande af de hundar, som försvarade Korint, erhöll på statens
bekostnad ett silfverhalsband med inskrift: »Korints försvarare och räddare».
Justina s berättar, att konungarne Habis och Cyrus i sin ungdom blefvo lifnärda af en
hund.* ^ Spartanerne offrade en hund åt krigets gud. Grekerne uppreste bildstoder
åt hundarne, ehuru benämningen »hund» var ett skällsord bland dem. Egypterne
aktade hunden högt; hos judarne återigen var han föraktad, och i dag är
förhållandet knappt ett annat hos araberne. Kanariska öarna hafva, såsom Plinius
förmäler, erhållit sitt namn af hunden.

Att på något utförligare sätt omtala de nästan oräkneliga huudracerna ingår
ej i min plan, hvarför jag inskränker mig till några af de vigtigaste formerna och
afhåller mig från alla betraktelser öfver deras uppkomst och utveckling.

Vindthund en (Canis familiaris grajus, fig. ()4) utmärker sig genom sin
ytterst smärta, fina bål med stark bröstkorg och smal medja, tunna, höga ben,
utdraget hufvud med spetsig nos och temligen långa, till hälften uppstående, spetsiga öron
samt korta, åtsittande läppar. Hans syn och hörsel äro skarpa; luktsinnet är
deremot mindre utveckladt, emedan näsmusslorna, som betäckas af luktslemhinnanr
hafva obetydlig plats att utbreda sig i hans spetsiga nos, och till följd deraf ej
heller luktnerverna, som föra luktintrycken från de med dem i samband stående
lukt-känselcellerna i nämnda hinna, kunna nå en större utveckling. I den rymliga
bröstkorgen utbilda sig ovanligt kraftiga lungor, hvilka förmå att underhålla en
respiration, motsvarande den oerhörda snabbhet, som djuret kan utveckla. På de särdeles
fint byggda benen kunna hvarje muskel och till och med de starka senor, hvarmed
musklerna ändas, urskiljas, på bröstkorgen kunna interkostalmusklerna räknas genom
den åtsittande tunnhåriga huden. Svansen är tunn, räcker långt nedom hasleden
och bäres än hängande, än utsträckt eller något uppböjd. Hårbeklädnaden är fin och
glatt, men hos några racer stundom något yfvigare. Vindthundens normala färg är
rödgul, fläckiga individer äro sällsyntare och svagare än de enfärgade.

Vindthunden är mera sjelfvisk än andra tamhundar, är ej sin herre trogenT
utan sluter sig till hvem som helst, som smeker honom. Då Edvard III dog.
öfvergaf honom hans vindthund och slöt sig till hans fiender. Han bryr sig ej om
andra’ hundar, och kommer det till sfcrid, så är han den förste som biter, och är då
farlig, ty trots sin smärta byggnad är han stark och begagnar sig af sin höjd så,
att han ständigt håller munnen öfver motståndarens nacke, färdig att när som helst
hugga tag och gifva honom en grundlig ruskning. Emellertid är han ett nyttigt
djur i synnerhet för steppboerne i Asien och mellersta Afrika, och att han hålles
högt i ära af araberne på ökenstepperna vid Saharas kant, framgår af ett bland dem
gängse talesätt: »en god falk, en snabb hund, en ädel häst äro mera värda än tjugu
qvinnor». Hos oss användes han, ehuru ej mycket, på harjagter, och en sådan jagt
är ganska nöjsam att åskåda. Haren är ej så dum, som han ser ut, och spelar en
oerfaren hund månget spratt. Med rasande fart sätter hunden efter honom och gör
språng, som täfla med de stora kattarternas, stundom af 2, 3 och 4 meters längd, och
naturligtvis skall han derigenom snart nog springa fatt haren. Men just i det af-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0178.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free