- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
160

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

5:E ORDNINGEN: Rofdjur (Carnivora) - 2:a Familjen: Hunddjur (Canidæ)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

i60

HOFDJUR.

med kägelformiga halmtak, skaffade de sig lämpliga utkik för att i tid förnimma
hotande faror. Deras förmåga att klättra uppväckte med skäl min beundran.

Hvarje vecka fingo våra djur ett par högtidsdagar. Då hörde man i den tidiga
morgonstunden smattrandet af ett horn, som kallade till jagten. En hel skara af
jägare och hundar samlade sig och drog i ordnadt tåg ut ur byn, i sanning en
ståtlig företeelse. Kosan sträcktes sällan långt bort, ty redan de närmaste skogarne
erbjödo en inbringande jagt, och tack vare hundarnes ifver och skicklighet var denna
föga mödosam för jägarne. Ankomna till ett snår, bildade dessa en vid krets, släppte
’.h andarne loss och läto dem intränga i snåret, der de snart togo nästan allt
jagt-bart villebråd: trappar, perlhöns, frankoliner, ja till och med stepphöns. En antilop
undkom dem aldrig, ty fyra till sex hundar förenade sig alltid att göra jagt på
honom.

Om vindthundarne i vestra delen af öknen få vi af general D au ma s lära
följande: »I Sahara, liksom i alla andra arab-land, är hunden ingenting annat än en
föraktad slaf, som man håller på vederbörligt afstånd, huru nyttig hans verksamhet
än må vara, antingen han bevakar sin herres hem eller skyddar hans hjordar.
Endast vindthunden behandlas helt annorlunda. Han åtnjuter sin herres fulla aktning
och ömhet. Den rike så väl som den fattige betraktar honom som en oumbärlig
kamrat vid alla de ridderliga nöjen, hvaråt beduinerne med passion hängifva sig.
Man är lika rädd om sin vindthund som om sin ögonsten, man ger honom den bästa
föda, låter honom så att säga äta ur samma fat som hans herre och egnar stor
omsorg åt bevarandet af racens renhet. Så snart vindthunden blifvit 3 till 4 månader
gammal, börjar nian sysselsätta sig med hans uppfostran. Pojkarne låta unga
Springråttor springa framför honom och hetsa valpen på detta villebråd. Det ädla djuret
visar stort nöje i denna jagt, och inom fä veckor kan det äfven användas vid jagt
på större gnagare; i femte eller sjette månaden kan valpen fånga sin hare, hvilken
jagt erbjuder vida större svårigheter; efter hararne kommer ordningen till de unga
gazellerna. Vid 16 månaders ålder har ’Slugui’, såsom han der kallas, nått sin
fulla utbildning och kan då utföra hårdt när otroliga jagtbragder».

Bland de hundar, som tillhöra vindthundarnes grupp, vill jag blott erinra om
Italienska hunden (Canis familiaris grajus italicus), den minsta men nättaste
af dem alla, Skotska eller V ar g vindthund e n (C. f. g. liibernicus), med
jemförelsevis lång och tät pels, och Nakna eller Afrikanska hunden (C. f. africanus),
en af de fulaste och ömtåligaste. Hit hör må hända ock den af Hensel såsom
utmärkt jagthund beskrifna Brasilianska rådjurs hunden; och såsom en bastard
mellan vindthund och bulldogg anses den stora Danska hunden (C. f. danicus).

En annan grupp bildas af doggarne.

Den egentliga Bulldoggen (Canis familiaris molossus, fig. 65) har en satt
kroppsbyggnad, veka lifvet är föga sammandraget, ryggen jemn, bröstet bredt o.ch
lågt, halsen kort och tjock, hufvudet högt och afrundadt, pannan starkt hvälfd,
nosen kort och tvär, lapparne hänga ned på båda sidorna och drypa beständigt af
dre-gel. De temligen långa, måttligt breda öronen äro rundade, till hälften
upprättstående, mot spetsen nedböjda, hängande. Benen äro af medelmåttig höjd, tjocka och
starka; på baktassarne finnes ingen baktå. Svansen, som räcker ned till hasleden,
är temligen tjock vid roten, men afsmalnar mot spetsen och bäres i allmänhet
upprest och böjd framåt. Färgen är antingen isabella eller brungul, ofta med svart
.eller mörkbrun skuggning.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0180.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free