- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
170

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

5:E ORDNINGEN: Rofdjur (Carnivora) - 2:a Familjen: Hunddjur (Canidæ)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

170

EOFDJUK.

resa öfver detta gamla bergpass är endast på en fullkomligt klar sommardag utan
fara, i stormigt väder deremot liksom om vintern, då de många remnorna och
klyftorna äro täckta af snö, har den främmande vandraren att utstå stora mödor och
faror. Hvarje år kräfver berget sina offer. Än störtar pilgrimen ned i en klyfta,
än begrafves han under lavinerna, än insvepes han i ett töcken, som för honom vilse
från vägen och låter honom omkomma af hunger och utmattning, än öfverväldigas
Jhan af sömnen, en sömn utan uppvaknande. Utan den äkta kristliga och
sjelfuppoffrande verksamhet, som de fromma munkarne utöfva, skulle Bernhardspasset endast
få veckor på året vara tillgängligt. Allt sedan åttonde århundradet hafva de egnat
sig åt den ädla verksamheten att rädda och vårda resande. De göra detta utan all
betalning. Fasta stenbyggnader, på hvilkas härdar brasan aldrig slocknar, kunna i
nödfall herbergera ett par hundra personer. Egendomligast är dock den
säkerhets-tjenst, som här alltid hålles i gång och väsentligen understödes af de verldsberömda
hundarne. Hvar dag gå två af klostrets tjenare öfver passets farligaste ställen: en
från klostrets lägsta säterbod upp till hospitiet, den andre tvärt om. I oväder och
vid lavinskred tredubblas antalet, och några af munkarne sluta sig till ’sökarne1,
hvilka beledsagas af hundarne och äro försedda med snöskoflar, stänger, bårar och
förfriskningar. Hvarje misstänkt spår undersökes noga, ständigt genljuda signalerna,
och hundarnes rörelser följas uppmärksamt. Ofta gå dessa-hundar hela dagarne
igenom att ensamma genomströfva bergets alla klyftor och vägar. Om de finna en
stelfrusen vandrare, springa de närmaste väg till baka till klostret, skälla häftigt och
föra de alltid färdiga munkarne till den olycklige. Påträffa de en lavin, undersöka
de, om ej ett menniskospår står att upptäcka, och nar deras fina väderkorn ger dem
visshet derom, skynda de att framkrafea den begrafne, hvarvid deras starka klor och
betydliga kroppsstyrka komma dem väl till pass. Vanligen bära de en liten korg
med stärkande saker eller en liten flaska vin om halsen, stundom också en yllefilt
på ryggen. Det antal menniskor, som dessa kloka hundar räddat, är stort och
samvetsgrant upptecknadt i hospitiets böcker. Den berömdaste hund af denna race var
Barry, som under sin lefnad räddade öfver 40 menniskor.»

Om honom säger Scheitlin: »Den allra förträffligaste hund vi känna, var
Icke den, som väckte soldaterne på akropolis i Korint; icke Bezerillo, som sönderslet
hundratals nakna indianer; icke skarprättarens hund, som på sin herres befallning
ledsagade en uppskrämd resande genom den långa, dystra skogen; icke Drydens
’Drake’, hvilken på en vink af sin herre störtade sig på fyra banditer, strypte ett
par af dem och så räddade sin herres lif; ej den, som underrättade de hemmavarande,
att mjölnarens barn fallit i bäcken; ej heller hunden i Warschau, som störtade sig
från bryggan ned i floden och ryckte en liten flicka undan döden i vågorna; icke
Aubrys hund, som rasande anföll sin herres mördare; ej Benvenuto Cellinis, som
genast uppväckte guldsmederne, då man ville stjäla juveler: utan det var Barry,
nuntien på S:t Bernhard! Ja, Barry, du krona bland hundar, du det yppersta bland alla
-djur! Du var en stor, tänkande, mensklig hund med en varm själ för de olycklige.
Du har räddat lifvet åt mer än fyratio menniskor. Med din brödkorg och vinflaska
,om halsen drog du ut ur klostret i snöyra som i töväder, dag efter dag, att söka
insnöade, af laviner betäckta vandrare, att gräfva upp dem, eller, om detta var dig
omöjligt, att hastigt springa hem, på det att klosterbröderne måtte med sina skoflar
hjelpa dig att gräfva. Du var motsatsen till dödgräfvaren, då du lät de döda stå
»tipp igen. Lik en känslovarm menniska ingaf du förtroende genom ditt deltagande,
eljest skulle den lille gossen, som du gräft fram ur snön, helt visst ej vågat sätta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0190.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free