- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
172

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

5:E ORDNINGEN: Rofdjur (Carnivora) - 2:a Familjen: Hunddjur (Canidæ)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

172

KOFDJUK.

Endast synsinnet är svagt utbildadt hos honom. Hans lokalsinne är utmärkt; han
återfinner vägen hem på dagsresors afstånd. Hans tidssinne är märkvärdigt; han
räknar ut på dagarne när söndagen är inne, och han infinner sig på de regelbundna»
slagtedagarne i det slagtarhus, der han brukat blifva undfägnad. Han förstår väl
att skilja färger åt. Underbart är det intryck, musik utöfvar på honom; vissa
instrument hör han gerna, andra kan han alldeles ej fördraga. Underligt är, att
pudeln, ju mera godmodig och förståndig, är desto sämre husvaktare. Han älskar och
högaktar > alla menniskor; vill man hetsa honom emot en person, ser han blott på
sin herre, som om han tänkte, att det ej kunde vara dennes allvar att hetsa honom
på en medmenniska; rnan skulle kunna mörda hans herre, utan att han komme sig
för att försvara honom. En följd af pudelns förmåga af eftertanke är den tydliga
förvåning som vissa saker kunna framkalla hos honom, då hans omdömeskraft
plötsligt ställes i förlägenhet: en pudel förföljde en korp på en äng, korpen stälde sig
emot honom och skrek: ’spetsbof, spetsbof!’ - förskräckt ryggade hunden till baka,
hans förstånd stod stilla: ett djur, en. fogel, och - en menniskostämma! Pudeln är
en stor frihetsvän; blir han fängslad eller instängd, vet han alltid att med hjelp af
sin skarpsinnighet åter förskaffa sig friheten, så vidt någon möjlighet dertill gifves».
Griébel berättar en intressant anekdot i denna väg. I en stor stad, der
hundarne-voro belagda med skatt, fångade polisen alla hundar, som ej buro skattemärken, och
instängde dem, stora och små, gamla och unga, vackra och fula, i en stor bod, der
de med ömklig jemmer klagade sin oförskylda olycka; den kloka pudeln ensam satt
lugn i en vrå af fängelset, noga observerande det sätt hvarpå dörren öppnades hvar
gång en ny olyckskamrat insläpptes; vägen till frihet blef honom dermed klar; han
gick till dörren, upplyfte klinkan med tassen, öppnade dörren, och på hans vink följde
hela skaran af fångar; med stormsteg och larm ilade de bort och återvände glada,
hvar och en till sin herre.

Vi vända nu vår uppmärksamhet till en annan, ganska märkvärdig gruppV
Pintschern (Canis familiaris Gryphus), hvaraf två racer förekomma, nemligen
den släthåriga och den raggiga, eller Råttpintschern och Äp-piiitscheriu
Den släthåriga pintschern har ganska mycket tycke af taxen i sin kroppsbyggnad;
dock äro benen raka och någorlunda långa, hufvudet starkt, långdraget och tvärt
afstympadt. Vanligen afskär man på valpen svans och öron och vanställer dermed
djuret på ett oförsvarligt sätt.

Alla pintscherhundar äro i hög grad kloka, muntra och j agtlystna: med största,
förtjusning fånga de råttor, möss och mullvadar och äro outtröttliga i att förfölja
dessa djur. Som menniskans sällskapsdjur äro de just ej att rekommendera, emedan
de med sitt oroliga lynne göra sina herrar mera förtret än glädje; deremot passa
de förträffligt för personer, som rida eller åka mycket och fort, ty pintschern finner
mest nöje i att följa sin herre, då han måste springa dugtigt. Men äfven då han
följer den snabbaste ryttare, ger han sig alltid tid till att undersöka hvarje råtthål
och att störa hvarje mullvad, som uppkastar sina högar. Med näsan mot vinden
spanar han åt alla sidor, och då han förnimmer något prassel af en råtta, närmar ban
sig sakta och med försigtighet, står en lång stund orörlig, gör plötsligt ett språngr
rifver upp jorden med framtassarne, och i nästa ögonblick har han den underjordiska
varelsen i munnen. På samma sätt jagar han mullvadar, och det med sådan ifvei\
att han vid en längre promenad, enligt Lenz, kan fånga 4 till 5, någon gång ända
till 14, ja, ännu flera. Mullvadarne förtär han ej, utan begrafver dem; af råttor der-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:29:12 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0192.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free