Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -
5:E ORDNINGEN: Rofdjur (Carnivora) - 2:a Familjen: Hunddjur (Canidæ)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178
HOFDJUR.
som i hållning», säger Tschudi, »finare, mera beräknande och i stånd att foga sig
efter omständigheterna, utrustad med godt minne och lokalsinne, uppfinningsrik,
tålmodig och beslutsam, lika skicklig i att springa som att krypa och simma, tycke»
han hos sig förena alla för en tjuf erforderliga egenskaper, och om dertill lägges
den humor, som finnes hos honom, erhåller man intrycket af en i sitt slag fulländad
virtuos.» Mickel är utan all fråga en af de mest utstuderade spetsbofvar. Hans
slughet och öfriga själsegenskaper uppväga hans underlägsenhet i kroppsstyrka,
jemförd med andra i detta afseende bättre utrustade rofdjur. Han vet att uppskatta
faran, men fruktar henne icke, ty för honom äro alla nät, snaror och fällor egentligen
icke till; han är aldrig rådlös, och det är blott för menniskans större list och
hennes genom förbund med räfvens egna samslägtingar större magt, som han får släppa
till skinnet.
Hundratals gånger beskrifven och afritad, är Mickel Räf ett allom välbekant
djur. Hans längd är l,3o m., hvaraf 40 cm. komma på svansen, hans höjd blott 35
till 38 cm. Hans drägt passar förträffligt för hans handtverk och varierar något
efter olika lokaler, så att de, som lefva i söder, äro något olika de nordligare, och
slätträfven något afvikande från den, som lefver i bergstrakter. Hans färgteckning
är ungefär följande: på hela öfre sidan är pelsen rost- eller gulröd, på pannan,
skuldrorna och ryggen ända till svansroten hvitspräcklig, emedan håren på dessa ställen
hafva hvita spetsar; lapparne, kinderna och strupen äro hvita, och en hvit strimma
löper också nedåt benen. Bröstet och buken äro askgrå, slaksidorna hvitgrå,
frambenen röda, Öronen och tassarne svarta, svansen roströd eller gulröd med dragning
åt svart och spetsen hvit. Alla dessa färger öfvergå omärkligt i hvar andra.
Räfven är utbredd öfver större delen af den nordligare hälften af vårt halfklot.
Han förekommer i hela Europa, norra Afrika, vestra och norra Asien. Han saknas
ingenstädes helt och hållet och är på många ställen ganska vanlig. I Sverige, der
han förekommer i alla landskap, dödades t. ex. år 1879 öfver 12200 räfvar. Hans
förmåga att foga sig efter omständigheterna sätter honom i stånd att trifvas på
sådana ställen, der inga andra rofdjur kunna finna passande boningsplatser, och han
förstår att hålla sig qvar der med en envishet och härdighet utan like. Platsen för
sin lya väljer han med stor försigtighet. Hon är belägen i något djupt hål i
klipporna, under trädrötter eller på andra passande ställen, består af förgrenade gångar
och slutar i en rymligare håla. Han begagnar sig gerna af gamla, öfvergifna
gräf-svinslyor, eller ock delar han med gräfsvinet dess bostad, trots dettas motvilja för
umgänge med andra djur. Alla större räflyor äro ursprungligen anlagda af gräfsvin.
Vid regnig och kylig väderlek och under parningstiden äfvensom under sommarhettan,
eller så länge honan har små ungar, håller räfven till i sin kula, men under vackert,
väder lägger han sig till rö hvar helst han finner en passande plats.
Räfven tyckes vid sina ströftåg föredraga natten framför dagen; likväl jagar
han rätt gerna äfven då solen är uppe och på sådana ställen, der han får vara i
fred, till och med hellre då än i skymningen. Liksom hunden tycker han mycket
om att värma sig, och vid vackert väder ligger han och solar sig på stenar eller på
gamla kullfallna trädstammar. Der han känner sig säker, öfverlemnar han sig äfven
på föga skyddade ställen temligen sorglöst åt sömnen, snarkar högt såsom hunden
och sofver så djupt, att det ibland lyckas att öfverraska och iakttaga honom i sådant
läge. Vid skymningens inbrott eller redan tidigare på eftermiddagen börjar han sina
ströftåg. Han trippar mycket sakta och försigtigt framåt, ser sig omkring, vädrar då
och då och söker beständigt dölja sig genom att smyga bakom buskar och stenar eller<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 16:42:38 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/daggdjur/0198.html
