- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
179

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

5:E ORDNINGEN: Rofdjur (Carnivora) - 2:a Familjen: Hunddjur (Canidæ)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BÄFVAR.

Hand högt gräs o. s. v. Han ger akt på allting, äfven det obetydligaste; hans skarpa
syn och lukt komma honom härvid väl till pass. List och förställning hafva blifvit
hans andra natur. En kringströfvande räf ser ganska oskadlig ut, men är dock ett
af de värsta rofdjur, som finnas i de mera befolkade trakterna. Hans jagt
galler-alla djur från rådjursungen till skalbaggen, hufvudsakligen dock möss, hvilka val
utgöra hans förnämsta föda. Han skonar hvarken ungt eller fullväxt vildt, förföljer
med ifver harar och kaniner, vågar sig till och med på rådjurs- och hjortkalfvar,
om han tror, att de ett ögonblick äro obevakade, fastän han vet, att modern, om
hon märker och kommer åt honom, så genompryglar honom med sina starka
fram-ben, att han får linka både halt och lam derifrån. Han plundrar icke allenast alla
på marken häckande foglars bon på både ägg och ungar, utan försöker äfven att
Öfverlista de fullväxta, flygfärdiga foglarne och når icke sällan sitt mål. Han
simmar och vadar genom träsken för att komma åt de invid vattnet häckande foglarne,
och man har exempel på, att han öfverraskat och dödat rufvande svanar. Dessutom
öfverfaller han de tama husfoglarne och stjäl sig om natten in i enstaka gårdar; om
han har ett godt gömställe, kniper han bort husfoglarne midt på ljusa dagen. I stora
trädgårdar och vinberg är han säkerligen en vanligare gäst än man i allmänhet tror.
Der fångar han gräshoppor, majbaggar och deras larver, daggmaskar o. s. v., eller
också uppsöker han söta päron, plommon, vindrufvor och dylikt. Invid bäckar
stryker han omkring och söker öfverraska en och annan präktig forell eller dum kräfta,
vid hafsstranden!a vitjar han fiskarens nät och i skogen jägarens fällor. Allehanda
insekter, såsom skalbaggar, getingar, bin, flugor m. m. äro om sommaren vanliga
rätter för honom. På detta sätt har han sitt bord rätt väl försedt och lider blott
då nöd, när djup snö hindrar hans jagt. Då äter han hvad som helst, icke allenast
as, hvilket han öfver hufvud och vid hvilken årstid som helst synes rätt gerna äta,
utan äfven gamla torra knotor, till och med en bit halfförmultnadt läder. Om
räfven är halfmätt, leker han. med det fångna bytet länge och grymt innan han
dödar det.

Under sina ströftåg tänker han i första rummet på sin egen säkerhet och
lägger derför band på sina lustar och begärelser, och detta låter honom undgå många
förföljelser. Känner han sig fullkomligt säker, uppträder han med den oförskämdaste
fräckhet. Han kommer då midt på ljusa dagen fram till gårdarne och tar bort en
höna eller gås i invånarnes åsyn samt begifver sig helt lugnt derifrån. Blott i
yttersta nödfall släpper han sitt dyrt förvärfvade byte och kommer då regelmessigt till
baka för att söka det. Samma fräckhet visar han stundom under omständigheter,
som borde mana honom till den skyndsammaste flykt. En räf hade blifvit fångad i
en lada, och man var i färd med att söka slå i hjel honom med stakar och
högafflar, då Mickel fick tillfälle att springa sin väg och sålunda undslapp den hotande
faran; men liksom för att håna sina fiender bet han i förbifarten i hjel två af
gässen, som gingo på en närbelägen äng, och tog den ena med sig. En annan räf,
som kom fram till en bondgård för att knipa hönsen, blef bortkörd, men kom igen,
blef ännu en gång bortkörd, men återvände för tredje gången, då han likväl fick
släppa till lifvet. Hungern kommer honom således ibland att glömma sin vanliga
klokhet och gör en rigtig varg af honom; det är ej ovanligt, att hungriga räfvar
uppätit svårt sårade kamrater; fångna räf honor hafva till och med uppätit sina egna
ungar.

Räfven springer både fort och uthålligt, förstår att ljudlöst glida efter marken
och kan äfven göra ganska betydliga hopp. Till och med goda jagthundar kunna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0199.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free