Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -
5:E ORDNINGEN: Rofdjur (Carnivora) - 2:a Familjen: Hunddjur (Canidæ)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BÄFVAR.
181
sällan springa fatt honom. Då lian lurar på byte, ligger han på buken, och då han
hvilar sig, lägger han sig ofta i ring liksom hunden; han sitter äfven på samma sätt
som denne och slår då sin yfviga svans prydligt om framfötterna. För vatten är
han icke rädd, utan simmar tvärt örn lätt och fort öfver breda floder; äfven i
klättring visar han sig icke oskicklig, ty man anträffar honom ibland i träd ända till
5 in. från marken. Hans läte är ett kort gläfsande, som slutar med ett tjut. De
fullväxta låta höra det blott mot fult väder, då det är mycket kallt, samt vid
parningstiden; ungarne gläfsa, då de äro hungriga eller ledsna. Då räfven är uppretad
eller i stor fara, morrar eller tjuter han; endast då han träffas af en kula eller han
fått en knota sönderkrossad af ett skrotskott, skriker han af smärta; eljest tiger han
hårdnackadt, om han såras. Om vintern, i synnerhet vid snö och frost, skriker han
högt och klagande; mest höres han vid parningstiden.
Räfven är icke sällskaplig; visserligen träffar man icke sällan flera räfvar på
samma plats, till och med i samma lya, men endast trakten, icke önskan att lefva
med sina likar, förenar dem då. I regeln går hvarje räf sin egen väg och bekymrar
sig endast så till vida om sina likar, som det synes öfverensstämma med hans egen
fordel. Endast under parningstiden lefver han till sammans med honan. Vänskap
mot andra djur känner han lika litet som sällskaplighet; man har visserligen flera
gånger iakttagit, att han umgåtts vänskapligt med sin dödsfiende, hunden, men detta
hör till de sällsynta undantagen. Äfven förhållandet till gräfsvinet må ej uppfattas
såsom vänskapligt, då Mickel ingalunda bryr sig om gräfsvinet sjelft, utan endast
om dess boning. Med den honom egna dristigheten tager han denna åtminstone
delvis i besittning. Några särskilda konster för att fördrifva egaren använder han icke;
att han skulle tvinga gräfsvinet till aftåg genom att vid ingången till dess boning
lemna sina afskyvärdt luktande exkrement, måste förvisas till sagans område. Om
gräfsvinet ej föredrager att utvandra, delar han bostad med detta. En vänskaplig
sammanvaro dem emellan har man icke märkt, snarare motsatsen; det berättas, att
en räf, som under en jagt flytt in i en gräfsvinslya och derstädes hölls instängd,
följande morgon vid utgräfning af boet befans uppäten af grafsvinen.
Parniugstiden, under hvilken hannarne strida om honorna, infaller i början eller
midten af februari och varar några veckor. Den drägtiga honan väljer sig en
passande plats, antingen en jordkula, ett ihåligt träd, en rishög eller något undangömdt
läger i den täta småskogen, hvilket hon sorgfälligt ordnar och bekläder med hår.
Undantagsvis förekommer det, att två räfhonor föda sina ungar i samma bo. Redan
under det honan går drägtig plockar hon bort sina bukhår, hufvudsakligen väl for
att underlätta diandet för ungarne och för att på samma gång kunna bereda dessa
ett mjukt och varmt läger. Nio veckor efter parningstiden, således i slutet af april
eller början af maj, föder honan 3 till 12, vanligen 4 till 7 ungar, som äro blinda
14 dagar. Modern behandlar dem med den största ömhet, lemnar dem alldeles icke
under de första dagarne, sedermera endast på korta tider under djup skymning, och
synes ängsligt bemöda sig att dölja dem. En eller halfannan månad efter födseln
våga sig de små nätta, med rÖdgrått, ulligt hår beklädda räfungarne utom lyan för
att sola sig eller leka med hvar andra eller med modern. Denna drager till dem
föda i mängd, redan från början lefvande vildt, såsom möss, fogelungar, grodor och
skalbaggar, och lär de förhoppningsfulla plantorna att fånga, pina och uppäta dessa
djur. Hon är nu försigtigare än vanligt, ser äfven i de obetydligaste saker en fara
för ungarne och bär dem vid ringaste buller ned i lyan igen, eller ock, om hon
märker att de äro upptäckta, tager hon ungarne i munnen och bär dem till något an-<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 16:42:38 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/daggdjur/0201.html
